Ett löfte om ett nu - utan en framtid

Helt plötsligt stannade snöflingan till, nästan darrade av chocken. Världen hade glömt bort framtiden. Det fanns inga minnen, bara spår i den tysta snön som för alltid skulle ligga kvar, orörda. Tankar som fastnat och ville fortsätta men som verkade ha glömt bort hur. Som att meningen försvunnit. Frågan hade äntligen blivit ställd. Det fanns bara det som stelnat kvar, endast ett fruset nu. Barn som lekte i en sandlåda utan att någonsin bli ledsna och såras, aldrig skrubba knäet eller äta en glass igen. Inte dessa barn. En knopp satt på ett träd som aldrig skulle få chansen att slå ut eller se världen för första gången i vårsolen.

Jag gick runt bland dessa statyer och tänkte. Jag rörde vid den snöflinga som darrat till den gången då jag fångat den. Jag gick runt ett tag och fastnade i minnen. Jag tittade på min dotters sandiga byxor, sandiga händer och lyckliga blå ögon. Jag gick runt och funderade, duckade ibland för de frusna flingorna i luften. Jag mindes den här dagen så väl, för jag hade tänkt på den så många gånger att tanken hade blivit mitt nu, minnet hade blivit mitt liv. Jag traskade vidare och där stod hon, kvinnan jag älskade i en chockrosa tjocktröja och gula strumpbyxor. Hon log mystiskt åt något som en förstelnad man viskade i hennes öra. Jag visste precis vad han hade sagt till henne, för mannen var jag, fast yngre och lyckligare, lite mindre ensam.
Jag orkade inte minnas längre, ville bara glömma men ändå inte gå vidare...
Frågan hade äntligen blivit ställd, varför?
Varför kunde det inte bara finnas ett nu?
Jag stod still, fast i ett nu, likgiltig inför en framtid och drömmandes efter det som redan hänt - Det här var mitt minne. Min bild.
För jag var fotografen...

Andrea Lithner - 10

Annons

The photo has no tags

September 2011