August
Sunday 5 April 2009 photo 1/1
|
Jag fick en impuls att ladda upp en bild...grejen var bara det att jag inte riktigt visste vad jag skulle skriva.
Det känns bara som att något fattas. Jag blir inte nöjd, som vanligt...
Kanske vet jag vad jag vill ha. Det finns trots allt flera alternativ, olika vägar som alla kommer kunna leda till något form av mål...ändå sitter jag bara här och försöker inte ens hämta det. Dömd på förhand. Dömd av mig själv och bilden av den verklighet som jag så gärna vill desarmera. Kanske inser vi nån gång att det inte är mer än vad det verkligen är...samtidigt som fantasin inte får dö.
Utan tankar, vad har man då att göra?
Hela tiden så, på något sätt, känns det som att man har väntat på det där speciella, där det säger klick och sen blir allt bra. Det finns inte. Allt går ju bara vidare...klart att jag vetat det här länge, men jag kanske måste skriva det för att påminna mig om det. Självklart blir det på en sida som den här, bara för att få njuta av lite uppmärksamhet...
Ändå kan man komma nära...som i Tyskland t.ex.
Där var allt ganska rörigt - rörigt men ack så bra. Allt på en så mänsklig nivå. Jag vet att vi kan, det bevisades där.
Men ni människor...jag orkar inte alltid. Jag behöver tid att tänka. Tid för mig själv. Så föddes drömmen om att ge sig iväg. Kamtjacka är det ju, som bekannt.
Jag tror alltså att jag ska sticka ut i ensamheten och hitta ett svar?
Satan vad dum jag är...?
Alla andra också, de som sökt svaret innan mig...jag kan inte tänka mig att följa någon form av väg som nån annan lagt ut. Jag ska ju vara min egen. Enligt mig hade väl ingen av dem rätt. Inget säger att jag ska ha det heller.
Då skiter jag väl i att vara smartast. Bara jag blir glad.
Det känns bara som att något fattas. Jag blir inte nöjd, som vanligt...
Kanske vet jag vad jag vill ha. Det finns trots allt flera alternativ, olika vägar som alla kommer kunna leda till något form av mål...ändå sitter jag bara här och försöker inte ens hämta det. Dömd på förhand. Dömd av mig själv och bilden av den verklighet som jag så gärna vill desarmera. Kanske inser vi nån gång att det inte är mer än vad det verkligen är...samtidigt som fantasin inte får dö.
Utan tankar, vad har man då att göra?
Hela tiden så, på något sätt, känns det som att man har väntat på det där speciella, där det säger klick och sen blir allt bra. Det finns inte. Allt går ju bara vidare...klart att jag vetat det här länge, men jag kanske måste skriva det för att påminna mig om det. Självklart blir det på en sida som den här, bara för att få njuta av lite uppmärksamhet...
Ändå kan man komma nära...som i Tyskland t.ex.
Där var allt ganska rörigt - rörigt men ack så bra. Allt på en så mänsklig nivå. Jag vet att vi kan, det bevisades där.
Men ni människor...jag orkar inte alltid. Jag behöver tid att tänka. Tid för mig själv. Så föddes drömmen om att ge sig iväg. Kamtjacka är det ju, som bekannt.
Jag tror alltså att jag ska sticka ut i ensamheten och hitta ett svar?
Satan vad dum jag är...?
Alla andra också, de som sökt svaret innan mig...jag kan inte tänka mig att följa någon form av väg som nån annan lagt ut. Jag ska ju vara min egen. Enligt mig hade väl ingen av dem rätt. Inget säger att jag ska ha det heller.
Då skiter jag väl i att vara smartast. Bara jag blir glad.
Visa toppen
Show footer