August
Thursday 18 June 2009 photo 1/1
|
Nu är du där jag är. Jag borde ha lämnat det bakom mig för längesen.
Jag har det, men ändå inte.
Nej, ni ska inte förstå det där riktigt. Det är inte menat så. Jag var bara tvungen att få det ur mig.
Stoppa mig Juni. Skönheten återvänder till det jag ser.
Eller kanske är det jag som börjar leva igen?
Jag tar allt jag bryr mig om på allvar. Det är inget jag tänker sluta med - sån är jag, helt enkelt. Problemet uppstår då jag drar slutsatsen att ingen orkar för mycket allvar i längden.
Ingen orkar väl något i för stor omfattning?
Som jag på dåligt humör kan känna mig inför människor.
Jag kan inte stå ut med dem. Samtidigt är de det enda jag vill ha.
När det väl går bra kan jag aldrig få nog.
Jag har läst en hel del under året som gått. Inte böcker, utan bloggar. Allt som jag har lärt mig om dessa personer, de som skriver dem. Allt det är som en inkörningsport för alla stora planer som väntar på att utföras.
Allt jag planerar att göra, men som jag ändå aldrig gör.
Som vanligt.
Istället sitter jag här och observerar, ja - litegrann som Isola. Utifrån. En säker plats där ingen når mig, ett fågelperspektiv.
Betraktar er alla, men går inte in själv. Oftast är det så mycket enklare så.
Jag vet inte riktigt, men någonstans känner jag att jag själv kanske ska börja. Problemet blir väl att få folk att läsa...jag kanske har snackat tillräckligt mycket skit redan...?
Det skulle väl bara bli en massa halvpoetiskt, naivt och oförståeligt svammel...men i så fall bara för att bryta alla stereotyper. Knäcka en idiotisk trend av enfärgade grå människor.
Jag vill ha hela gråskalan.
Så vad säger ni? Om jag startade en blogg, skulle ni läsa den? Varför eller varför inte?
Dissa mig hur hårt ni vill om det krävs. Hellre det än inget. Jag vill ha argument.
Så farligt är det ju faktiskt inte.
Jag har det, men ändå inte.
Nej, ni ska inte förstå det där riktigt. Det är inte menat så. Jag var bara tvungen att få det ur mig.
Stoppa mig Juni. Skönheten återvänder till det jag ser.
Eller kanske är det jag som börjar leva igen?
Jag tar allt jag bryr mig om på allvar. Det är inget jag tänker sluta med - sån är jag, helt enkelt. Problemet uppstår då jag drar slutsatsen att ingen orkar för mycket allvar i längden.
Ingen orkar väl något i för stor omfattning?
Som jag på dåligt humör kan känna mig inför människor.
Jag kan inte stå ut med dem. Samtidigt är de det enda jag vill ha.
När det väl går bra kan jag aldrig få nog.
Jag har läst en hel del under året som gått. Inte böcker, utan bloggar. Allt som jag har lärt mig om dessa personer, de som skriver dem. Allt det är som en inkörningsport för alla stora planer som väntar på att utföras.
Allt jag planerar att göra, men som jag ändå aldrig gör.
Som vanligt.
Istället sitter jag här och observerar, ja - litegrann som Isola. Utifrån. En säker plats där ingen når mig, ett fågelperspektiv.
Betraktar er alla, men går inte in själv. Oftast är det så mycket enklare så.
Jag vet inte riktigt, men någonstans känner jag att jag själv kanske ska börja. Problemet blir väl att få folk att läsa...jag kanske har snackat tillräckligt mycket skit redan...?
Det skulle väl bara bli en massa halvpoetiskt, naivt och oförståeligt svammel...men i så fall bara för att bryta alla stereotyper. Knäcka en idiotisk trend av enfärgade grå människor.
Jag vill ha hela gråskalan.
Så vad säger ni? Om jag startade en blogg, skulle ni läsa den? Varför eller varför inte?
Dissa mig hur hårt ni vill om det krävs. Hellre det än inget. Jag vill ha argument.
Så farligt är det ju faktiskt inte.
Visa toppen
Show footer