Tystnad, tankar som viskar, det gör ont i hela kroppen
och mitt hjärta skriker inombords. Allt gör ont utan honom.

Stilla, ensam och nerbruten låg jag i min säng och stirrade blint upp mot det vita taket medan tankarna och känslorna sprängde inom mig. Det hade pågått ett krig inom mig i två veckor nu. Fortfarande låg jag helt stilla, försökte memorera och ta upp varenda tanke, varenda känsla. Men allt jag fann var en längtan, en längtan efter att få gömma mig och hela mitt liv i hans famn. Min blick fastnade på klockan, 22.22, en myt säger att man får önska sig något vid det klockslaget. Jag slöt mina ögon, bet ihop och viskade tyst för mig själv "Jag önskar..."

Jag önskar att han hade kunnat komma förbi en stund på måndag och bara vara, och jag önskar han kunde finna en ledig stund på tisdag och hålla om mig tills morgonsolen skymtade genom mina beiga, tunna gardiner. Och att han kunde ta en sväng förbi här på onsdag och lägga sina kläder i en hög på min stol och andas kärlek, om så bara för några timmar. Jag önskar att han kunde komma hit på torsdag och laga mitt trasiga hjärta med vackra ord och läppar mot läppar i den finaste kärleksakt världen fått uppleva. Och att han inte har någonting planerat på fredag så att han kan komma hit och plocka ner mina osynliga stjärnor i taket, för de uppfyller inga önskningar längre, jag har försökt varje natt. Och att han har lust att komma hit på lördag och hjälpa mig att hitta mina sinnen. Jag önskar att han hade ork till att ta sig hit på söndag eftermiddag och stanna för alltid. Långsamt öppnade jag mina ögon igen och andades tungt ut "Men för alltid existerar inte i vår kärlekssaga, det finns inte."

Det var den 29 oktober för 10 månader sen, som mitt liv blev helt. Mörkret föll och regnet smattrade, och där satt vi tätt intill varandra med sammanflätade fingrar. En puss på kinden och jag föll.
Jag blev hans och han blev min.

Det var den 26 mars för 6 månader sen, som mitt liv föll i bitar. Solen hade gått ner och den kalla vinden bet sig fast och gjorde mina kinder rosenröda. Vi hade inte pratat på hela dagen och så skrev han senare på kvällen.

"Jag vill inte ha nått med dig att göra" skrev han.

Det var då hela min värld föll, allt blev oklart och mina ben darrade, orkade inte längre bära. Tårarna brände innanför ögonlocken och mina andetag blev tunga, allt blev tungt. "Du kan inte göra så här emot mig, snälla du kan inte göra så här!" Skrev jag, stampade, grät, viskade, allt i ett men det spelade ingen roll vad jag än gjorde eller sa.

Fortfarande låg jag helt stilla i min säng och tänkte inte på någonting annat än på honom och på oss, på vårt förhållande. I en hastig rörelse satte jag mig upp i sängen, sträckte handen mot stereon och tryckte på play. Härlig dunkande musik fyllde mitt rum med en enorm energi. Så säg mig vad jag ska göra nu....

Annons

The photo has no tags

August 2011