March
Saturday 17 November 2012 photo 1/1
|
WE ALL MUST GO THROUGHT IT SOMETIME
Jag tror vi alla kan vara överrens om att vi någon gång känt oss värdelösa.
Fula.
Ensamma.
Och att vi någon gång i livet inte orkat längre.
Legat i sängen, eller suttit intryckt i ett hörn i badrummmet.
Gråtandes.
Velat skrika.
Springa så långt det bara går.
Sparka & slå i luften.
Tänka att ingen förstår.
Att ingen kommer nånsin att förstå.
Tonåren.
Varför?
Vi alla tror det är det är fel på oss.
Jämförelser.
Jämförelser.
Jämförelser.
Depresssioner.
Och varför tror man då att man är den enda i denna jävla värld?
.. När alla helt enkelt känner likadant.
Man vet själv om det.
Men ständigt kommer tankarna upp.
Var det inte underbart då man var liten?
Kunde klä sig hur man ville utan att någon skulle bry sig.
Man kunde göra bort sig hur mycket som helst utan att få höra det om & om igen.
Man kunde äta godis i mängder utan att ha tanken om att bli tjock.
Man brydde sig inte om utseéndet.
Och kärlek visste man knappt vad det var.
Jag har en sådan här tanke igen.
Och många har nog redan slutat läsa.
Men.
Igår hände det igen.
Jag satt i min säng.
Instängd i mitt rum.
Sittandes i sängen med hög musik.
MIN musik.
Det var härligt.
Men för en stund, började jag tänka.
Jag tänkte på allt.
Men mest på kärlek.
Jag ritade upp min "Kärlekshistoria".
Den skulle säkert kunna bli en hel bok.
Men för ointressant & meningslös för att någon skulle läsa den.
För mig också.
Sedan slog det mig.
Jag har ärligt talat aldrig upplevt kärlek.
Då jag var 7 år.
Ja okej.
Det höll i 3 år.
Så på så vis var det väl "seriöst".
Men jag var 7.
SJU ÅR.
Ett barn.
Nu.
Nu är jag nästan vuxen.
Frågan mellan barnn eller vuxen?
Mitt i mellan.
När man aldrig fått bekräftelsen så känner man sig världelös.
Ful.
Ensam.
När jag hållt på med någon.
Vänskapligt.
Eller på fyllan.
Så har det aldrig känts OK.
Jag är stel.
Lika kall & stel som is.
Hackar nästan tänder.
Rycker till för varje liten rörelse.
För allt.
Precis allt påminner mig om övergreppen.
Försöker att glömma.
Koppla bort.
Men inte ens alkohol kan få bort det.
Och jag förstår inte er som blivit våldtagna.
Hur ni ärligt talar orkar.
Vågar.
Ens kunna lusten.
Och jag saknar en snubbe.
Världens bästa.
Trodde han var min för en stund.
Men sårad förblev jag då han skaffade sig en annan.
Allt var ju så perfekt.
Tills allt föll i tusen bitar.
Han en FÖRSTA som gav mig den där bekräftelsen.
HAN var den första som sa att jag var vacker.
Och verkligen menat det.
Ingenting var falskt.
Eller?
Vi pratar fortfarande.
Men inte längre om dem roliga sakerna vi skulle hitta på.
Ta bilen & åka precis ingenstans.
Sitta hemma ho honom under täcket med en film.
Springa flera kilometer om kvällarna.
Prata om allt.
Vara vi.
Som han sa.
Och jag saknar han varje dag.
Hela tiden.
Och då han ringde mig härom dagen satt i bussen mitt emot mig där jag satt.
Han log så brett att hela hans ansikte sken upp.
Jag skojar inte.
han vinkade.
Sa hejdå.
Tittade tillbaka på mig då bussen åkte allt längre bort.
Såg att jag kollade tillbaka.
Men jag var inte glad den stunden.
Var inte glad över att se hans namn på displayen.
Jag fick en sådan konstig känsla i hela kroppen.
Ville gråta.
Gråta över hur mycket jag vill ha "tillbaka" honom, även fast han inte riktigt var min.
Men sakmatidigt ville jag skratta & le över att han fortfarande var glad att se mig.
Sedan jag ändrats.
Ändrat hela mig.
För mycket kan man tycka.
Så blir det faktiskt mer & mera & jag börja inse att utseéndet verkar ha en jävligt stor del i allt.
Tyvärr.
Jag fick bara lebbar efter mig.
Folk frågade mig om jag var homosexuell.
Gång på gång sa jag nej.
Kollade mig själv i spegeln & frågade mig själv-
Varför?
Men nu.
En kille.
Bara 2 år äldre, skrev hur mycket han tycker om mig.
Jag ville nästan kräkas.
Hur kunde han.
Hur vill han.
Han ville gå ut med nig.
Ville ha just mig.
Men jag sa nej.
Sa som det var.
Han är en fin vän.
Men jag skulle nog inte kunna se han som mer.
Och jag är rädd.
Rädd.
Livrädd.
En annan.
Sa att jag var vacker.
En till.
Sa att jag var snygg.
En till.
En till.
& en till.
Men alla ute efter en sak.
Ligga med en liten tjej.
Tyst tjej.
Svag tjej.
Jag vill inte ha det så.
Jag vill intei utnyttjad.
Utnyttjad igen.
Jag vill bli älskad för den jag är.
En vanlig tonårsdröm?
Ett vanligt tonårsproblem?
Ja kanske.
Men det är därför jag säger detta.
Samtidigt, de som fortfarande läser & är helt amazing, kan jag ju berätta att;
Min syster har just fått veta att hon har cancer.
Så just nu har ett orostäcke svept över vårat hus.
Och mamma litar in på mig.
Fortfarande.
Jag är trött på att visa handleder & lår varje kväll.
Och då hon ser nya.
Brister hon i gråt.
Kysser mina sår.
Och frågar.
Varför?
Mitt barn?
Varför?
Men jag säger ingenting.
Låter en liten tår rnna ner för kinden som ett teckan på att det är bra.
Det är bra NU.
NU är allt bra, okej?
Jag är instängd i ett gammalt bibliotek.
Fast i mitt rum.
Saknar allt utanför.
Som jag inte får rå om längre.
Trodde aldrig något så litet betydde så mycket.
Men jag saknar precis allt.
Snart blir det utredning.
De ska kolla igenom hemmet.
Prata.
Kolla så allt är bra.
Är det bra.
& de ser att jag MÅR bra.
Så får jag stanna.
Annars.
Annars blir jag fosterplacerad.
MEN är det bra.
Så ska vi ist ta hand om ett "sådant" barn.
Hoppas.
Hoppas.
Hoppas.
Och det sista (Hoppas jag) är;
Jag ville bara säga att de höjde straffet för Björn.
(Sexuellt ofredande & övergrepp)
från 7,000 till 11,000 & kommer bli mer.
Upp emot 20,000 då allt är klart sa de.
Blev ärligt talat lite lättat då jag fick höra det.
Och varför de gjorde det beslutet var för att han överklagade.
Tyckte straffet var för hårt.
Han hade ju inte gjort något fel, sa han.
Han sa ju att jag bad om att få ligga med honom.
Men då han sa nej.
Så bönade & bad jag.
HAHA.
Ja okej?
Som tur var trodde domarna inte på honom ännu en gång.
Han försökte 4 ggr efter att jag var där i rätten.
Men straffet blev högre för varje gång.
NI SOM LÄSTE.
WOW.
Ensamma.
Sparka & slå i luften.
Tänka att ingen förstår.
Att ingen kommer nånsin att förstå.
Varför?
.. När alla helt enkelt känner likadant.
Man vet själv om det.
Kunde klä sig hur man ville utan att någon skulle bry sig.
Man kunde äta godis i mängder utan att ha tanken om att bli tjock.
Man brydde sig inte om utseéndet.
Och kärlek visste man knappt vad det var.
Det höll i 3 år.
Frågan mellan barnn eller vuxen?
Försöker att glömma.
Jag fick en sådan konstig känsla i hela kroppen.
Men sakmatidigt ville jag skratta & le över att han fortfarande var glad att se mig.
Min syster har just fått veta att hon har cancer.
Och mamma litar in på mig.
från 7,000 till 11,000 & kommer bli mer.
Blev ärligt talat lite lättat då jag fick höra det.
Camera info
Comment the photo
Kände igen mig litegrann, men damn vad stark du är. Även fast jag inte känner mig, men ja, du förstår.
Jag älskar dina texter. Man förstår dem så bra, & man känner ofta igen sig i så mycket.
Tack! Och jag förstår.
Och du..? Du är vacker precis som du är! Skit i vad de andra säger!
Du vet att du alltid kan ringa eller skicka iväg ett sms. 24/7! Finns alltid!
Lavjo<3
Men Rebecka, alltså har du sett dig själv?! Skulle göra allt för att få vara lika snygg som du!<3
och en sak till. jag har sagt det förut och jag säger det igen. du är stark, så otroligt stark! jag skulle aldrig klara av att gå igenom det du gått igenom, jag skulle ha gett upp direkt. men du är så otrolig hannah, ser upp till dig mycket!
hoppas verkligen du får stanna här, vill verkligen lära känna dig bättre, jag älskar dig vännen<3
& hur snygg som helst är du också! Åh.
Såklart han Inte gör. Jag var bara så dum att tro på det.
Vet inte vad jag ska säga.
Blev alldeles glad då jag läste.
Du skulle klarat mig. Det skulle vem som helst göra.
& de skulle klara det bättre än mig.
Hoppas jag med.. & det ska vi hjärtat!
Jag älskar dig också<3
du är stark som klarar det!!! <3 <3 :)
Kraaaam<3
Å jag ska ge dig en! Saknar dig å alla andra där uppe så himla mycket!
Puss å kram<3
Gud.
Du är stark, vi vet att du köarar det här.
<3
På ett sätt & ändå inte.
Tack<3
och du säger att JAG inte pratar om något när vi träffas?!
du är fantastisk. och du är inte värd något av det här.
Allt kommer bli bättre,inte nu kanske,men någon gång.<3
och förlåt,men det är väl inte så konstigt att Sussanne inte litar på dig.. och ärligt talat tror jag det är mest för att hon är rädd att förlora dig. Precis som jag.
vi ska träffas. snart.
jag älskar dig mest i världen.
Du är underbar. Världens bästa.
Vi ska synas snart.
Jag lovar.
Jag älskar dig mest av allt
<3
Sanning !
64 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/hannahlulu/511188815/
Visa toppen
Show footer