August
Sunday 25 September 2011 photo 1/1
|
Allt skulle bli så enkelt. Att bara svinga över ena benet och ge kroppen en
liten knuff framåt. Falla handlöst ner mot asfalten, se hela sitt passera i
revy framför ögonen och sen skulle allt vara över. En intensiv smärta genom kroppen i en halv nanosekund, sen skulle allt vara svart, kallt och tyst. Oscar hade aldrig kunnat tänka sig att det fanns något liv efter döden. Var då, i så fall, skulle det vara? Var var Elias just nu? I ett fjärran land där alla världens ängar var gröna och inga problem existerade? Där varken kärlek eller sorg var ett hinder för lycka? Eller var han i himmelen? Tillsammans med Gud? Nej, Oscar visste djupt inom sig att Elias inte var i himmelen, han låg inte heller på en grön äng i ett fjärran land. Nej, Elias var bara död. Mojo hade ringt Oscar och berättat om olyckan, om hur Elias och Fadi båda hade dött omedelbart när bilen hade voltat våldsamt. Elias var död. Oscar hade kastat mobilen in i skogen och skrikit. Handlöst hade han fallit till marken och slagit nävarna i asfalten. Det var det som fick bägaren att rinna över. Han hade tagit sig bort till det högsta lägenhetshuset och klättrat upp till taket. Nu satt han där med ena benet dinglande över kanten. En liten knuff. Han tänkte om någon skulle se hans ben. Då kanske någon skulle komma, komma och prata förnuft med honom. Det fick bli som det blev. Benet stannade kvar, för snart var det Oscars egen tur.
Snart var det dags. Han blickade ut mot området. Radhusen och lägenheterna
sträckte sig brett över platsen. Alla människor som bodde här, hade dom någonsin känt samma smärta som han? Hade dom någonsin kunnat föreställa sig vad han hade varit med om? Han var inte ens 20 år, och hade redan upplevt saker som de flesta aldrig ens får känna smaken av under en hel livstid. Han kände sig plötsligt så liten. En
ensam liten pojke som inte hade någonstans att vända sig. För var kunde han gå? Ingen förstod honom. En kurator skulle vända allt mot honom och tvinga honom att hantera det. Hans egen mamma skulle skämmas för honom. Hans vänner skulle aldrig kunna se på honom med samma blickar. Han skulle aldrig mer kunna se sig själv i spegeln. Det hade han redan gett upp med. Den krävande smärtan i magen spred sig till halsen och den svidande klumpen fick honom att grimasera. Han såg upp mot
himmelen. Inte ett moln på himmelen. Det var en vacker kväll att dö. Den varma
brisen omfamnade honom och värmde hono tyst. Han stöttade upp kroppen med hjälp
av händerna som var tryckta mot den varma plåten. Men nu, blev han plötsligt så
trött. Händerna svek honom och hans rygg dunsade ner mot taket. Det metalliska
kluckande ljudet från plåten när den trycktes ner väckte Oscar
en aning från hans dvala. Han stängde ögonen och tog ett djupt andetag. Klumpen
i halsen hade spridit sig vidare till bakom hans ögonlock. En varm tår retade
hans öga. Snabbt blinkade han till och tåren rann ner mot hans vänstra öra. När den till
slut nådde sitt mål gled den in i örat och det resulterade i en kittlande känsla.
Ännu en tår rann från hans högra öga och på samma sätt rann den ner och gav den där
kittlande känslan. Denna tår följdes av en till, och ännu en till.
Först grät han tyst, sedan blev smärtan för intensiv och han började gnälla ljudligt.
Han snyftade och skrek. Slog nävarna mot plåttaket och förbannade sitt liv. Han hade först tänkt att
vara tyst och diskret, men nu så spelade det inte någon roll längre. Det kvittade
vem som hörde honom, han var tvungen att skrika. Han knöt nävarna så hårt han kunde
och så fyllde han lungorna med luft. Sedan skrek han. Han skrek så högt han kunde.
Han lyfte upp hela bröstkorgen och hakan mot himmelen och förbannade Kristina, han
förbannade sin mamma, sin syster, sina vänner, sig själv. När luften gick ur honom
rullade han över på sidan och snyftade ljudligt. Sedan skrek han igen. Han skrek och
skrek tills han blev hes. Då kurade han ihop sig och låg i fosterställning. Benet som
låg över kanten drog han till sig och kramade om det tillsammans med resten av kroppen.
Del 2
Suzan ryckte till. Skriken fick henne att vända om. Hennes hår flög som en
flagga runt axlarna och hon snurrade runt i jakt efter skrikets ursprung.
En virvelvind av skräp fångade hennes öga. En plastpåse kastades upp i luften.
I bakrunden fanns ett stort lägenhetshus. Hon blickade upp mot taket. Men
ingenting såg ut att finnas där. Men för att vara säker började hon gå mot
huset. När hon kom in i porten gick hon fram mot hissarna. "UR FUNKTION".
Hon suckade. Nej, då var det nog ingen idé ändå. Han var säkert någon annanstans.
Hon gick ut mot gatan igen. Hon kände den nervösa klumpen i magen.
- OSCAR! OSCAR! hon skrek så högt hon kunde men när hon inte fick något svar
slog hon hjälplöst ut med armarna. Tårarna började handlöst rinna nerför hennes
kinder. Det var då hon hörde honom.
- Suzan, sa han svagt. Hon snurrade runt. Ingen bakom sig. Hon såg upp mot taket.
Genast knöt det sig i magen. Där stod han. Precis vid kanten. Även fast han var så
högt upp kunde Suzan se hans matta ansikte. Hon kunde se hans smärta utstråla från
kroppen.
- Oscar, vafan gör du där uppe? hon ropade genom snyftningarna.
- Jag orkar inte längre Suzan. Jag har fått nog. Ingen fattar, han stirrade ut
mot landskapet.
- Oscar snälla lyssna på mig, gör inte det här jag ber dig kom igen snälla! Vi kan
fixa det här tillsammans eller hur? Det här är loco kom igen Oscar jag vet att du
klarar det, hon skrek förtvivlat.
- Nej Suzan det är försent. Elias är död Suzan, visste du det? han slet blicken från
solnedgången bakom träden och stirrade på henne. Visste du det? Suzan svara mig, vet
du att Elias är död? han glodde på henne. Suzan skakade och snyftade.
- Ja Oscar, jag vet att Elias är död. Men det var inte ditt fel! Du var inte med i den
där bilen, du har inte gjort något mot honom, snälla Oscar kom ner, jag kommer upp okej?
Jag kommer upp stanna där! förtvivlat började hon springa mot portarna igen. Men ännu en
gång ryckte hon till när Oscar skrek.
- SUZAN STANNA. Det är för sent för mig nu! Det är ingen idé att försöka hindra mig nu.
Allt är över, okej? Suzan stannade. Hon förbannade sig själv. Hon skulle sprungit upp för
trapporna och upp på taket. Hon hade ju känt det på sig, att han var där uppe.
- Oscar... jag ber dig... snälla, gör det inte, hon skrek vädjande upp mot honom, men
han hade ännu en gång vänt blicken mot solen.
- Det är en vacker kväll att dö, mumlade han högt. Han log. Äntligen var det hans tur.
Rädslan för döden hade bytts ut mot en underbar längtan. Med ögon stora som tefat befallde
han Suzan.
- Jag vill att du vänder dig om Suzan. Jag vill att du vänder dig om och blundar. Gör det nu.
- Va? Vafan säger du till mig? Sluta nu Oscar jag ber dig snälla kom ig... han avbröt henne.
- NU SUZAN. Vänd dig om och blunda. Jag vill inte att du ser det här, han tog små steg
närmare kanten. NU Suzan! Min sista önskan är att du vänder dig om, blundar och håller
för öronen.
- Oscar snälla... hon grät våldsamt och darrade. Han såg ner på henne igen. Han log.
- Det ordnar sig gumman. Gör det bästa av livet. Så, gör nu som jag säger. Hon såg
på honom en sista gång. Hans skönhet, där han stod med solen som sken upp hela hans
anlete. Sedan vände hon sig om och blundade.
- Oscar, jag älskar dig. Det har jag alltid gjort. Jag älskar dig, sa hon högt innan hon
tryckte händerna mot öronen så hårt hon bara kunde. Oscar log ännu en gång och såg bort mot
horisonten. Han tänkte på Elias. Snart skulle dom tillsammans sitta vid en sandstrand och se
hur vågorna rullar in mot stranden. Se hur solen går ner bortom horisonten och känna det
sommarvarma vattnet mot fötterna. Han blundade, sträckte ut armarna och lyfte huvudet
mot himmelen.
- Jag älskar dig också Suzan. Glöm aldrig det, sa han ömt. Sedan överlät han sin
tyngdpunkt att samlas i bröstkorgen. Han lutade sig sakta framåt och sedan föll han
handlöst mot marken.
Annons
Camera info
Camera J20i
Focal length 4 mm
Aperture f/2.6
Shutter 1/13 s
ISO 100
Directlink:
http://dayviews.com/hannazo/496575480/
Visa toppen
Show footer