jag vakna med huvudvärk och sten i mitt bröst, jag vet ingen tröst jag måste sluta be till min törst för det som kändes jobbigt känns nu dubbelt så svårt Vill här ifrån, och försvinner. jag svär om jag bara kan klara idag så ska jag ta mig i kragen och vara så glad tacka fan för mina polare har tålamod med mig hade jag vart dom hade jag knappt tåla att se mig deppig som jag är börjar jag tänka på annat som gör mig ännu, ännu ledsnare och jag är nästan förbannad. så knasst man kan vara, ja, man smäller av! och det är knappt att man klarar sånna sämre dar. Innan det går för långt, nu är jag desperat! jag vill ju se till att göra nåt bättre av denna korta tid som vi har här på denna planeten, kan man inte gå runt och skapa sina egna helveten. för the botten is nådd! Hur långt kan man gå? Hur lågt kan man sjunka? Hur kasst kan man må? kändes förjävligt innan men det börjar bli lite bättre nu, min vän om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen

Annons

The photo has no tags

August 2009