November
Monday 1 December 2008 photo 1/1
|
Det tog mej 4 dagar att återhämta mej efter den här helgen.
jag va helt förstörd. Det kliade på hela kroppen, låg bara i min säng, skakade och fick inte i mej någon föda överhuvudtaget. Botten var nådd efter 4 veckors konstant supande och idioti. farfar dog i all sörja. visste inte vart jag skulle ta vägen.
Det är därför det har vart så svårt att göra slut med honom. Han har alltid sagt att om det tar slut så kommer det inte att finnas någon kontakt mellan oss. jag trodde att jag var stark och skulle palla att klara mej utan min såkallade "bästa vän". Jag var tvärsäker på att jag inte skulle sakna honom. Men när man blir lite ynklig och patetisk vill man ha sin trygghet där brevid sig som klappar än på huvudet och säger att allt kommer att bli bra.
Jag har aldrig haft så mycket människor omkring mej och känt mej så här ensam förut. Jovisst jag vet. jag har satt mej själv på pottan.
De brukar vara så. jag förstör medvetet för mej själv av någon annledning. skrämmer bort folk. Jag kan berätta hur mycket som hellst om mej själv men ingen får lära känna mej. ingen får komma nära.
En liten hundvalp vars ägare inte kan ta sig an hunden och bestämmer sig för att lämmna hundfan ute i skogen och för att han inte ska följa efter ägaren skriker och skrämmer ägaren honom. Sen åker ägaren hem, kokar sitt te vatten och sätter sig i sin stuga och tänker på hunden för att veckor senare ångra sig och åka tillbaka till platsen och inse att hunden finns inte där.
Fyfan säger jag till mitt smutsiga beteénde. men jag lämnar hellre än att bli lämnad. för att hunden må vara mej trogen men någon dag kommer hunden inte att finnas där och den kännslan klarar jag inte av.
Iaf. idag tycker jag om mitt liv. inga beslut ångrar jag. vill inte bli tillsammans med honom igen. broarna e brända. men det skulle vara skönt att bara snacka med honom.
Livet är underbart. trotts att jag saknar någon.
ursäkta min skeva stavning.
jag va helt förstörd. Det kliade på hela kroppen, låg bara i min säng, skakade och fick inte i mej någon föda överhuvudtaget. Botten var nådd efter 4 veckors konstant supande och idioti. farfar dog i all sörja. visste inte vart jag skulle ta vägen.
Det är därför det har vart så svårt att göra slut med honom. Han har alltid sagt att om det tar slut så kommer det inte att finnas någon kontakt mellan oss. jag trodde att jag var stark och skulle palla att klara mej utan min såkallade "bästa vän". Jag var tvärsäker på att jag inte skulle sakna honom. Men när man blir lite ynklig och patetisk vill man ha sin trygghet där brevid sig som klappar än på huvudet och säger att allt kommer att bli bra.
Jag har aldrig haft så mycket människor omkring mej och känt mej så här ensam förut. Jovisst jag vet. jag har satt mej själv på pottan.
De brukar vara så. jag förstör medvetet för mej själv av någon annledning. skrämmer bort folk. Jag kan berätta hur mycket som hellst om mej själv men ingen får lära känna mej. ingen får komma nära.
En liten hundvalp vars ägare inte kan ta sig an hunden och bestämmer sig för att lämmna hundfan ute i skogen och för att han inte ska följa efter ägaren skriker och skrämmer ägaren honom. Sen åker ägaren hem, kokar sitt te vatten och sätter sig i sin stuga och tänker på hunden för att veckor senare ångra sig och åka tillbaka till platsen och inse att hunden finns inte där.
Fyfan säger jag till mitt smutsiga beteénde. men jag lämnar hellre än att bli lämnad. för att hunden må vara mej trogen men någon dag kommer hunden inte att finnas där och den kännslan klarar jag inte av.
Iaf. idag tycker jag om mitt liv. inga beslut ångrar jag. vill inte bli tillsammans med honom igen. broarna e brända. men det skulle vara skönt att bara snacka med honom.
Livet är underbart. trotts att jag saknar någon.
ursäkta min skeva stavning.
Directlink:
http://dayviews.com/happyclouds/303798693/
Visa toppen
Show footer