Livet är det man gör den till!

Ja kan fortfarande komma ihåg hur det var att vakna upp urden lögn man levde i. När man såg att världen var vackrare än man själv hadedet. Att man kunde vara sams i en familj utan skrik, slag och rädsla. Jag vetatt så fort jag inte gjorde som han ville var det ute med mig. Jag kunde intelängre leva i den rädslan att så fort man gjorde fel kunde man få en smälleller två, och var det inte en smäll var det psykisk våld i stället. Om jakunde få välja själv skulle ja hellre ta en smäll än att få ännu ett sår isjälen. Det finns inget värre än när någon står framåtlutat mot en och skrikerom hur inkompetent man är, så spottet flyger en i ansiktet på en. Länge drömdeja om ett liv utan bråk och misshandel.

Min storasyster var först av oss fyra barn att inse hur detegentligen var och tog hand om oss tre småsyskon så länge som hon orkade innanhon bröt ihop totalt och hamnade i en djup depression som nästan kostade hennelivet. Hon flyttade till min och hennes riktiga fader och fick hjälp så honskulle kunna rädda oss ur det senare. Efter att hon flyttade blev det ettväldans liv och varken jag, min lillasyster Lisa eller min minsta bror Johnfick lov att älska henne. Och när man bodde i det helvetet vi gjorde vågade maninget annat än att lyda. Patriks ord var lag.

Patrik heter då Lisas och Johns riktiga far och det var hansom styrde familjen med hjärnhand. På ytan verkade han som en perfektfamiljefar som älskade oss och tog hand om oss men under den fina ytan fannsett monster som manipulerade hela familjen i fjorton långa plågsamma år.

Jag minns en gång när ja var 14 eller 15 år gammal. Minbästa kompis Susanne ringde mig och frågade om ja ville ut och fiska.Självklart åkte jag med henne ner till viken. vi satt där i några timmar, vipratade och fiskade. En sak som man inte tror att man ska få skit för. Som turvar fick inte ja det men min mor fick ett helvete för att jag fick följa med.Var det inte hon så var det jag som fick ta all skit. Det spelade ingen roll omja skulle hem till min kompis eller bara ut med hunden. Jag fick inget göra avhan.

Han hittade jämt på ursäkter för att skrika på oss. Den ändagången som vi fick vara barn var när jag och min storasyster åkte till våranriktiga far Kenneth. Där kunde vi pusta ut och vara oss själva. Ja vet attpappa älskade oss trots att han nästan aldrig ringde. Att han nästan aldrigringde berodde på att vi inte pratade med honom utan bara sa ja, nej, vet inte,kanske osv. Han stängde aldrig en dörr för oss utan ringde vi pratade han merän gärna med oss.

Men Patrik såg jämt till att vi inte skulle ringa honom utanhittade på massa lögner, som fick mig att hata honom under en längre period.

Annons

The photo has no tags

Anonymous Sun 1 Feb 2009 02:27

nattiz:o

fy faan vad hemskt"

finns här:o <3

1 comments on this photo

November 2010