June
Monday 20 March 2017 photo 1/1
|
Helt ärligt vad gör man?
Jag förstår inte alls längre. Jag har tappat mer än förståelsen; hoppet, kämparglöden, orken, viljan att bry mig, känslan för glädje.
Hur ska jag orka fortsätta när en enda person lurade mig till kanten och knuffade ner mig. Jag faller än, tre månader senare. Allt jag ser är de vassa och spetsiga stenarna som kommer ta emot mig där nere. Denna person var en som skulle vara mitt stöd, min hjälp och min guide. Den här kvinnan berättade öppet om mina problem för främlingar som ännu såg mig som en glad person, utsatte mig för det jobbigaste jag fann, sa emot, lyssnade inte och förstod inte, pushade mig att springa när jag låg ner helt utmattad och tömd på energi, hon var elak. Hon var min konsult när jag skulle ut på arbetsprövning. Efter månader av detta försökte jag byta, men fick inte. Anledningen? Det var bättre om jag var kvar. Det blev mindre arbete för dem antar jag. De bad mig att försöka. Hur kunde jag när jag varje natt sov mindre och mindre, fick mer och mer ångest när jag skulle träffa henne. Det slutade med panikångest, ingen sömn alls och bedjan om att få dö för att slippa det. Istället skrev jag i panik till min samtalskontakt och hon tillsammans med min läkare skrev ett intyg om att jag inte kunde arbeta. Jag var fri från kvinnan!
Sen började nästa problem. Rörigt, otydligt och fel. Intyg hit och dit, inga pengar den månaden, vänta på läkartid men får höra att läkaren inte kan skriva från och med Januari. Ännu en smäll. Försäkringskassan vill ha in det som min läkare inte kan ordna. Hon skulle dock sjukskriva mig till sista Maj. För en vecka sedan skulle försäkringskassan ha just det intyget sades det, idag har de inte det. Det är ännu rörigare, mer stressat, mer ångest, mer ovetande. Det värsta av allt är att jag inte kan göra något, ändå är det jag som får skiten. Jag undrar om det bara hade varit enklare att vara kvar hos konsulten, fortsätta bita ihop trots att glaset ändå är fullt och rinner över.
Ja, och så är mina levervärden dåliga. De ligger på rött. Sen har jag haft mens varje dag i 10 månader nu också. Mer att oroa sig för, mer saker jag inte kan göra något åt.
Samtidigt ska jag försöka vara en bra vän. Idag har jag regelbunden kontakt med två. Jag skäms så mycket, känner mig så dålig, jag tvivlar så hårt på mig själv och min förmåga. Ibland undrar jag om jag kommer ha någon kvar i slutet. Tack vare mitt mående är jag dålig på att höra av mig och jag förstår att mina vänner tröttnar. Men sanningen är den att jag orkar inte ses, jag orkar inte låtsas vara glad, orkar inte vara social och träffa folk. Jag klarar knappt att gå till affären! Men jag vill inte höra att det kommer bli bättre, att jag ska andas, hur jag ska andas, att jag ska prata med någon, hur alla finns där. Det finns ingen ork. Jag är som mest stabil hemma, även om jag är riktigt instabil där med. Det här förstår ingen. Jag vill att de förstår att jag vill, till viss del, men orkar inte det just nu. Det är lättare att slänga in en emoji och verka okej över Internet, i text över huvudtaget. Går jag ut så överanalyserar jag allt. Hur en människa går, vart den personen kommer att gå om jag går just här, om mina kläder är okej, om jag kan sitta med jeans i fyra timmar, folks kroppsspråk, toner och ord, hur plattorna i marken är placerade, om saker är symmetriska, går det att ändra eller göra annorlunda. Jag bestämmer i förväg hur jag bör reagera på saker folk berättar eller gör, vilket ansiktsuttryck, vart jag ska ha armarna, hur jag ska sitta, vad jag ska säga. Sen måste jag gå igenom varje händelse på alla tänkbara sätt och allt kan ta en annan väg än den första jag tänkte på, vilket gör att jag går igenom minst 100 olika versioner av ett enda samtal.
Jag är inte egoistisk, jag mår bara dåligt. Egentligen försöker jag bara skydda er. Dock ska ni veta att ett meddelande ger mig ett leende, jag ser att ni bryr er och tänkte på mig så pass att ni skrev.
Nej, detta är långt nog. Nu ska jag äta sen frukost.
Jag förstår inte alls längre. Jag har tappat mer än förståelsen; hoppet, kämparglöden, orken, viljan att bry mig, känslan för glädje.
Hur ska jag orka fortsätta när en enda person lurade mig till kanten och knuffade ner mig. Jag faller än, tre månader senare. Allt jag ser är de vassa och spetsiga stenarna som kommer ta emot mig där nere. Denna person var en som skulle vara mitt stöd, min hjälp och min guide. Den här kvinnan berättade öppet om mina problem för främlingar som ännu såg mig som en glad person, utsatte mig för det jobbigaste jag fann, sa emot, lyssnade inte och förstod inte, pushade mig att springa när jag låg ner helt utmattad och tömd på energi, hon var elak. Hon var min konsult när jag skulle ut på arbetsprövning. Efter månader av detta försökte jag byta, men fick inte. Anledningen? Det var bättre om jag var kvar. Det blev mindre arbete för dem antar jag. De bad mig att försöka. Hur kunde jag när jag varje natt sov mindre och mindre, fick mer och mer ångest när jag skulle träffa henne. Det slutade med panikångest, ingen sömn alls och bedjan om att få dö för att slippa det. Istället skrev jag i panik till min samtalskontakt och hon tillsammans med min läkare skrev ett intyg om att jag inte kunde arbeta. Jag var fri från kvinnan!
Sen började nästa problem. Rörigt, otydligt och fel. Intyg hit och dit, inga pengar den månaden, vänta på läkartid men får höra att läkaren inte kan skriva från och med Januari. Ännu en smäll. Försäkringskassan vill ha in det som min läkare inte kan ordna. Hon skulle dock sjukskriva mig till sista Maj. För en vecka sedan skulle försäkringskassan ha just det intyget sades det, idag har de inte det. Det är ännu rörigare, mer stressat, mer ångest, mer ovetande. Det värsta av allt är att jag inte kan göra något, ändå är det jag som får skiten. Jag undrar om det bara hade varit enklare att vara kvar hos konsulten, fortsätta bita ihop trots att glaset ändå är fullt och rinner över.
Ja, och så är mina levervärden dåliga. De ligger på rött. Sen har jag haft mens varje dag i 10 månader nu också. Mer att oroa sig för, mer saker jag inte kan göra något åt.
Samtidigt ska jag försöka vara en bra vän. Idag har jag regelbunden kontakt med två. Jag skäms så mycket, känner mig så dålig, jag tvivlar så hårt på mig själv och min förmåga. Ibland undrar jag om jag kommer ha någon kvar i slutet. Tack vare mitt mående är jag dålig på att höra av mig och jag förstår att mina vänner tröttnar. Men sanningen är den att jag orkar inte ses, jag orkar inte låtsas vara glad, orkar inte vara social och träffa folk. Jag klarar knappt att gå till affären! Men jag vill inte höra att det kommer bli bättre, att jag ska andas, hur jag ska andas, att jag ska prata med någon, hur alla finns där. Det finns ingen ork. Jag är som mest stabil hemma, även om jag är riktigt instabil där med. Det här förstår ingen. Jag vill att de förstår att jag vill, till viss del, men orkar inte det just nu. Det är lättare att slänga in en emoji och verka okej över Internet, i text över huvudtaget. Går jag ut så överanalyserar jag allt. Hur en människa går, vart den personen kommer att gå om jag går just här, om mina kläder är okej, om jag kan sitta med jeans i fyra timmar, folks kroppsspråk, toner och ord, hur plattorna i marken är placerade, om saker är symmetriska, går det att ändra eller göra annorlunda. Jag bestämmer i förväg hur jag bör reagera på saker folk berättar eller gör, vilket ansiktsuttryck, vart jag ska ha armarna, hur jag ska sitta, vad jag ska säga. Sen måste jag gå igenom varje händelse på alla tänkbara sätt och allt kan ta en annan väg än den första jag tänkte på, vilket gör att jag går igenom minst 100 olika versioner av ett enda samtal.
Jag är inte egoistisk, jag mår bara dåligt. Egentligen försöker jag bara skydda er. Dock ska ni veta att ett meddelande ger mig ett leende, jag ser att ni bryr er och tänkte på mig så pass att ni skrev.
Nej, detta är långt nog. Nu ska jag äta sen frukost.
Hur illa är det när levervärdena är på det röda? Vet du vad som är fel med levern? Du är inte ensam, Renji har också dåliga levervärden har jag fått veta. (Du kanske har läst det?) Men vet inte om de bara var tillfälliga eller kroniska och inte heller HUR illa de var. Hoppas det går att göra nåt åt dina levervärden i alla fall. <3
du är en stark person som kämpar vidare även fast det känns tungt och jobbigt och jag hoppas verkligen att allt kommer att ordna sig för dig ♡.
vill du snacka så finns jag här♡.
Känner att jag inte bara kan ge upp även om jag nästan är där. Men då finns hjälp där med, så det är väl lugnt. Haha
önskar att livet kunde vara lättare men vi får fortsätta att kämpa och en dag så tror jag att det kommer att bli bättre ♡.
Det kommer nog inte att bli lättare men det kommer nog att bli lite bättre ♡.
*kram*♡
15 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/haradaeri/521968699/
Visa toppen
Show footer