Friday 11 September 2009 photo 7/8
|
Sedan jag blev en av 90- talets modeller har folk försökt förändra, krossa och plocka isär mig.
De lyckades ganska bra med det, tillslut var jag bara något som gick på reserverna, jag kände hur del efter del föll ihop, jag blev inget annat än något man kunde sparka på.
Lacken rubbades av ord och löften som försvann.
Sedan började man långsamt bygga upp mig igen.
Papprena hamnade i händerna på Marcus Wikman, han fick en tid mig att känna mig vacker och jag sken upp som sol.
Efter honom flyttades jag till Södertälje och var Mattias Petrani, han var den första som fick mig att känna mig riktigt älskad.
Efter det flyttade jag hem till mina hemtrakter igen och hamnade i händerna på Peter Andersson, han var en äldre man som fick mig att vilja vråla ur som en V8 motor, ålder gjorde inte mig någon skillnad, jag kände mig älskad, behövd och gammal nog.
Efter Peter hamnade jag hos en kille som hade mig för att känna sig ung, det gav mig mer självförtroende, hans namn var Jimmy Nilsson Sköld.
Alla dessa killar har på ett eller annat vis plockat isär och byggt ihop mig och format mig att bli den jag är, men jag var långt ifrån färdig.
Sedan kom Joel Lundberg. Han fångades av min glans och han har på mindre tid byggt upp mig mer än någon annan kunnat. Snart är jag hel igen och kommer rulla livet ut... :)
Papprena hamnade i händerna på Marcus Wikman, han fick en tid mig att känna mig vacker och jag sken upp som sol.