Hur uppskattar man egentligen livet? Uppskattar man det bara över att vara vid liv eller uppskattar man det efter vad man har och inte har?
När man vet att man inte har något som man gärna skulle vilja ha så släpper man det inte, när man sedan har det så ändras det fort, man tröttnar. Ens syn på saken ändras helt, hur kommer det sig att saker kan ändrast från svart till vitt bara på någon sekund?
Hur kommer det sig att man alltid handlar och tänker sen, även fast man har sagt åt sig själv hundratals gånger att tänka först och handla sen.
Jag uppskattar livet på det sättet att jag är levande, men jag uppskattar det inte fullt ut. Jag är allt för otacksam för saker jag har och allt för naiv och målsatt på saker jag inte har men skulle kunna tänka mig ha.
Hur uppskattar man något till 110% om man inte vet helt säkert vad hela saken innebär? vad innebär livet? innebär livet att det är en tid innan döden? innebär det att det är en tid man ska lära sig av sina misstag? är det in tid man bara egentligen kan sova bort?

men gör man det bra då?