Oj, det var ett tag sedan man uppdaterade något här hurrhurr.
Förra veckan var jag flummsjuk nästan varje dag och den här helgen har bestått av simning under fredagen och sedan en massa rollspel med syrran. Lördag förflöt med rollspel och sedan såg vi Man in Black 3 som var helt okej. Söndagen var en riktig läsdag, jag läste ut "Magikerns port", sista delen av Bartimaus trilogin och jag blev helt vemodig när jag läste den...
Jag vill inte att den skulle ta slut och slutet var sorgligt...
Jag ska citera de sista replikerna så de som inte vill ha spoilers får väl undvika det.

Bartimaeus...Tanken var mycket svag.
Ja?
Du har varit en bra tjänare...
Hur kommenterar man det? Jag menar, med döden allt närmare och när en femtusenårig karriär av oförlikneliga prestationer är å väg att bli köttfärs? Det lämpliga svaret är, ärligt talat, något sorts rå och ohövlig gest, ackompanjerad av den ljudligaste av fjärtar. Men ärligt talat satt jag illa till - att befinna sig inuti hans kropp gjorde det hela helt besvärligt att hantera. Alltså spelade jag med. Nå, hm, du har också bara varit toppen.
Jag menade inte att att du har varit perfekt...
Va?
Långt ifrån. Låt oss erkänna det, du har vanligtvis lyckats trassla till det.
VA?
Förbannat fräck! Förolämpningar, i en stund som den här! Med döden allt närmare etc. Eller hur? Jag kavlade upp mina obefintliga ärmar. Nå, eftersom vi är så ärliga, låt mig bara få säga dig, grabben...
Vilken är orsaken till att jag sänder bort dig precis nu.
Öh?
Men jag hade inte hört fel. Jag visste att jag inte hade det. Jag kunde läsa hans tankar.
Ta det inte på fel sätt...
Hans tankar var splittrade, flytande, men hans mun mumlade redan besvärjelsen. Det är bara det att...vi måste bryta staven i rätt ögonblick. Du håller den i schack. Men jag kan inte lita på dig när det gäller något så viktigt som det här. Du är förutbestämd att strula till det på något sätt. Det förnuftigaste är att...skicka iväg dig. Det kommer automatiskt att utlösa Stavens krafter. Då vet jag att det görs på rätt sätt. Han gled iväg. Han hade besvär med att hålla sig vaken nu - energin rann utan att hindras bort ur hans skadade sida - men med en sista viljeansträngning fortsatte han att uttala de nödvändiga orden.
"Nathaniel...
Hälsa Kitty från mig.
Sedan var Nouda över oss. Munnar som gapade, tentakler som högg. Nathaniel avslutade bortmaningen. Jag for. Staven bröts.

En typisk mästare. Ända Till slutet gav han inte mig en chans att få en syl i vädret. Vilket är synd, för i det där sista ögonblicken skulle jag ha gillat att få tala om för honom vad jag tyckte om honom. Men med tanke på att vi i denna söndringens sekund i alla syften och avsikter var en och densamma, tror jag nog att han ändå visste.

Annons

The photo has no tags

December 2013