October
Monday 7 January 2013 photo 1/1
|
Återigen låg irritationen i rösten men innan han fick något svar hördes en bestämd knackning. Dörren slogs upp och in stormade en högrest kvinna med isigt blåa ögon. Hennes ljusa hår böljade nerför skuldrorna och vid midjan i bältet hängde ett svärd i sin skida. Vilket fick de båda männen att reagera märkbart.
"Frun, ni vet att ni inte längre har befogenhet att bära svärd." utbrast Maes.
"Åt helvete med befogenheter, jag är trött på alla idiotiska byråkratiska papper och mellanhänder. Roy Mustang, vi måste besluta om pojkens framtid."
"Var är pojken?" kontrade Roy.
De gyllene ögonen var fokuserade på pappret medan han med sina ena hand drog streck efter streck. Munnen var hårt pressad medan ögonbrynen var rynkade. Emellanåt stannade pennan av och han kunde vrida pappret i olika vinklar innan han suddade för att börja om från början. Soffan var lite för långt från det vita bordet och därför var han lutad med överkroppen. Mitt emot honom i en spenatgrön soffa satt en man kring de trettio och i mungipan hade han en cigarett.
Håret var mörkblont, kort och spretigt. De blåa ögonen följde pennan där den rörde sig.
"Vad ritar du?"
Pennans rörelser stannade av och pojken såg på honom innan han svarade.
"Alkemistcirklar."
"Verkligen?"
Kommentaren var skeptisk och pojken betraktade honom.
"Du vet väl att man inte får röka inomhus?"
"Tsh, än har väl ingen klagat."
"Min mamma dog av passiv rökning."
Mannen ryckte till och tog ut cigaretten. Det märktes att orden hade gjort verkan eftersom han därefter fimpade i handflatan, något som borde ha gjort ont.
"Förlåt..."
"Ingen fara, jag kände henne inte särskilt vält."
Han såg ner på sitt papper och lade sedan ner pennan.
"Så...Edward var det väl?"
"Ja, Edward Elric och du?"
Försiktigt betraktade han mannen som såg ut att vara smått obekväm med situationen.
"Jean Havoc."
De blev tysta och de undvek att se på varandra. Till sist bröt Edward tystnaden.
"Var finns toaletten?" han sneglade på Havoc som inte såg direkt på honom.
"Jag följer dig." svarade mannen och reste sig. Edward följde hans exempel men innan de hann ta sig någonstans öppnades en dörr varpå en kvinna ropade Edwards namn.
När pojken väl hade gått in på kontoret möttes han av ett kaos med höjda röster och en del vilda gester. Han stod stumt vid sidan av den enda vuxna kvinnan som inte deltog i samtalet. Kvinnan såg på honom och presenterade sig som Lisa Hawkeye. Hennes leende var vänligt men ögonen fyllda av andra känslor, han kunde skymta sympati, medkänsla och kanske lite sorg? Edward svarade inte, istället grep han försiktigt tag i hennes hand. Hon sa ingenting mer utan tryckte ömt pojkens hand. Till sist verkade samtliga personer i rummet lugna ner sig men det var en spänd stämning som härskade över dem.
"Så, detta är alltså pojken?"
Den svarthårige mannen bakom skrivbordet som kallades Mustang betraktade Edward noga. Den blonde tonåringen mötte blicken och stirrade intensivt på honom.
"Jag heter Edward."
"Och du är tolv år?"
"Det står antagligen i alla era papper." Svarade han och släppte taget om handen för att gå mot skrivbordet. Han tog upp första bästa papper.
"Patienten har utsatts för grova övergrepp och penetrering..."
Längre hann han inte läsa innan den glasögonprydde mannen slet tag i pappret för att sedan samla ihop de resterande bladen. Sedan placerade han dem i ett skåp.
"Du har rätt, vi har information om dig men det hindrar inte mig från att ställa frågor." svarade Mustang lugnt och betraktade honom fortfarande med ett neutralt ansiktsuttryck. Det verkade inte som om mannen hade blivit alltför chockad av det hela. Edward kände sig mer berörd än vad han ville vara, speciellt med tanke på den stela beskrivningen i hans läkarundersökningar. Orden var såpass opersonliga att han lika gärna kunde vara död.
"Då har jag ett par frågor. Vem fan är du?" utbrast han och fixerade Mustang med blicken.
"Edward..." kvinnan med svärdet blängde på honom.
"Ingen fara, fröken Armstrong. Pojken har tåga, något inte alla utsatta barn har." sa Roy avfärdande.
"Jag är inget barn." utbrast Edward och drämde sin näve i skrivbordet, vilket lockade fram en krökning i Roys mungipor.
"Du agerar som ett barn."
"Så, så fan heller!"
"Du ville veta mitt namn, jag är Roy Mustang, chef över mordroteln, sedan har vi Liza Hawkeye och Maes Hughes som är mina underordnade."
När Roy presenterade sina underordnade gav han dem en lätt nickning var.
"Mordroteln? Varför är jag på mordroteln?" utbrast Edward förbryllat och lät blicken gå mellan de fyra vuxna som befann sig i rummet.
"Det har jag frågat mig själv den senaste halvtimmen." Svarade Roy lugnt och lät blicken gå till Armstrong som fnyste till.
"som din före detta kollega trodde jag att du skulle förstå det men tydligen är du lika oduglig som förut."
Det blev tyst och Armstrong såg nedvärderande på Roy medan Hughes lutade sig mot väggen med armarna i kors. Hawkeye stod kvar på sin plats under tystnad medan Edward lät tankarna gå runt utan fäste.
"Vi kommer ingenstans med käbbel, låt Edward få säga vad han tycker. Det är trots allt hans framtid vi beslutar om."
Alla vände sig mot Liza som hade yttrat sig och otroligt nog hade ingen av dem invändningar.
"Nå, Edward?" Hughes log uppmuntrande men Edward såg ner i skrivbordet. Det var första gången någon hade frågat om hans åsikt när det gällde fosterfamiljer och placering. Oftast togs alla beslut utan hans vetskap och sedan hamnade han i ett främmande hus. En del familjer hade varit lindrigare än andra men resultatet var alltid densamma.
"Jag...vill träffa min lillebror."
Svaret var nog inte vad de andra hade väntat sig men Hughes var den förste att yttra sig.
"Är det allt du vill?"
Det fanns ingenting dömande i rösten och Edward såg upp på honom medna han nickade. Ett varmt, äkta leende bredde ut sig över mannens ansikte.
"Det borde vi kunna ordna, inte sant?"
Edward kunde inte låta bli att le men han vågade inte säga någonting ifall rösten skulle svika honom.
"Heter din lillebror Alphonse Elric?" frågade Hughes men innan Edward hann yttra sig svarade Armstrong.
"Korrekt och till skillnad från Edward har han inte bytt fosterfamilj en enda gång."
"Kan jag inte få bo hos dem?" frågade Edward hoppfullt och vände all uppmärksamhet till kvinnan.
"De tar inte emot fler fosterbarn." sa Armstrong och suckade.
"Jag kan ta emot honom." utbrast Hughes entusiastiskt.
"Maes, Gracia är gravid och du jobbar heltid. Pressen skulle bli alltför stor." sa Roy med irritation i rösten, det lät som om det hade sagts förut ett antal gånger.
"Struntprat, Gracia skulle inte ha någonting emot det, dessutom får min dotter en storebror att se upp till."
"Dotter? Sa du inte att du trodde hon skulle få en pojke?"
Roy suckade och lutade huvudet mot handen.
"Pojke, flicka, vad det än blir kommer barnet bli fantastiskt."
Edward kände sig smått besviken över vilket håll samtalet lutade. Han hade en känsla av att Maes Hughes på allvar ville adoptera honom men Roy smulade sönder alla förhoppningar genom att påpeka det uppenbara.
En polis som utreder mord hade givetvis nog att göra, att han dessutom väntade barn lade ännu mer tyngd och om man adopterade ett barn med en problematiskt bakgrund kunde det bli svårt för alla parter. Även om han inte hade något emot att bli adopterad av Hughes ville han ändå inte ställa till med problem.
"Mustang har rätt, för ovanlighetens skull. Vi behöver en familj som har tid och tålamod för att kunna rehabilitera Edward."
Armstrong vände blicken mot Roy och log smått.
"Hur inkompetent du än är Mustang, tror jag att du har en del av kriterierna som krävs."
"Får jag påpeka att jag inte vet någonting om barnuppfostran?" svarade Roy kort och blängde på kvinnan som med jämna mellanrum gav honom pikar.
"Du sköter det här dagiset alldeles strålande, en tonårig pojke borde inte bli några större problem."
"Hur kommer det sig att du inte adopterar honom?" sa Roy varpå Armstrong fnyste.
"Det skulle påverka mitt arbete. Jag presterar inte bra om jag har störande moment i min närhet."
"Då får du väl slippa det då." utbrast Edward högt varpå han skyntade mot dörren. Halvvägs försökte Hughes stoppa honom men han fick en knytnäve i magen och föll ihop. Dörren slogs häftigt upp och Edward sprang förbi det tomma väntrummet med Hawkeye efter sig.
Han hörde hur hans namn ropades ut men vägrade att stanna till. Det var egentligen idiotiskt med tanke på att hon var en tränad polis som antagligen var van vid att springa efter brottslingar medan Edward kunde en del inom självförsvar.
När han väl kom ut till en tom korridor öppnade han hastigt en dörr och stängde efter sig. Det visade sig var en städskrubb med allehanda städmaterial. Försiktigt satte han sig ner och lyssnade noga efter ljud. Hawkeyes springande var det första som hördes och därefter blev det tyst.
Ljudlöst lutade han sin haka mot knäskålarna medan tankarna gick till den tidigare händelsen. Diskussionen pågick som om han överhuvudtaget inte var där och alla utom möjligtvis Hughes såg honom som ett problem. Brydde de sig verkligen om hur han levde? Var han ingenting annat än några rader på ett papper? Det fick honom att tänka på alkemiboken han hade gått av sin pappa för många år sedan. Där hade det stått att "allt var ett" och livet skulle fortgå även efter döden. Var han verkligen såpass betydelselös att ingen skulle komma ihåg honom? Tanken var inte speciellt upplyftande.
"Al..."
Han kröp ihop och lade sig ner. Dammet på golvet kittlade i näsan men han lyckades motstå frestelsen att nysa.
Förr eller senare skulle väl någon hitta honom men just nu ville han bara vara ifred. Han orkade inte med kaoset och alla barnsliga gräl. Den tysta städskrubben räckte. Möjligtvis hade en kram inte suttit helt fel, mammas kramar. Edward knep ihop ögonen och svor ner i golvet. Varför plågade han sig själv på det här viset? De döda skulle aldrig komma tillbaka och det fanns inga metoder för att få det att ske.
Utan ett ord omfamnade han sig själv och försökte slå undan tankarna när skrubbdörren öppnades.
"Hade du några planer med att gömma dig här?"
Han behövde inte titta upp för att förstå vem det var. Roys röst var inte svår att placera.
"Jag orkar inte."
"Om du inte vill ses som ett barn måste du möta dina problem."
Edward sneglade på mannen som nu satt på huk framför honom.
"Vad ska jag göra? Ingen vill ha mig." svarade han och försökte verka oberörd men Roy såg bekymrad ut. Var det verkligen så lätt att läsa av honom?
"I ett CV ska man aldrig ha en negativ attityd, vet du varför?"
"Vad fan är det för en jämförelse?"
"Om man visar en negativ attityd vill inte arbetsgivaren ha arbetaren."
Edward såg misstroget på honom och satte sig upp.
"Så det är mitt fel att ingen vill adoptera mig utan sexuella anspelningar?"
"Okej, det var en dålig jämförelse." medgav Roy och suckade medan han drog en hand igenom håret.
"Det jag menar är att du inte kan ge upp när du möter motstånd. Du måste kämpa för det du vill. Vad är ditt mål just nu?"
"En familj...Al."
"Bra, du har tydliga mål."
Roy såg lättad ut och Edward visste inte hur han skulle reagera. Varför fick han råd av den svarthårige? Fanns det några bakomliggande motiv för det? Det lät inte som om han hade varit sugen på att bli en fosterförälder. Han betraktade honom under tystnad och konstaterade att mannen var attraktiv och relativt ung. Nästan som hypnotiserad tittade han på mannens läppar innan han formligen kastade sig över honom. Roy ramlade baklänges medan Edwards mun sökte sig till den andres läppar. Läpparna snuddade varandra innan den svarthårige knuffade undan honom.
"Hur var det med sexuella anspelningar?" utbrast han bryskt och betraktade Edward som mest av allt såg förvirrad ut.
"Jag...jag trodde..."
"Jag är inte attraherad av tonåriga pojkar, det är bättre för dig om du hittar någon i din egen ålder."
"Men det..."
Det var inte alls vad han hade förväntat sig men när han tänkte efter var reaktionen mer normal än hans egna agerande.
"Edward, du är tolv och jag är närmare trettio. Vill du medvetet sätta en pedofilstämpel på mig? Jag börjar förstå vad de menade med att din mentala hälsa har tagit skada."
Varför betedde han sig såhär? Kunde han inte bete sig som vanligt folk längre?
"Käften!" utbrast han högt och blängde på mannen som nu smålog.
"Vi ska nog göra folk av dig."
"Kä...va?"
Roy ställde sig upp och sträckte ut en hand åt blondinen som vid det här laget inte visste om han skulle skrika eller blänga på honom.
"Jag kan nog hjälpa dig med ditt mål men det krävs nog lite regler för att det ska gå."
Osäkert tog han mannens hand och lät sig bli uppdragen. Inbillade han sig saker eller ville Roy faktiskt adoptera honom? Eller innebar det att han skulle leta upp en familj som ville ha ett barn?
"Vad menar du?"
"Regerl nummer ett, inga kyssar. Varken med mig eller någon annan."
"Men lyssna då! Vad vill du med det här?"
De gyllene och de mörka ögonen mötte varandra och mannens leende växte sig större. Av någon anledning skrämde det Edward mer än alla kommentarer som tycktes komma haglandes ur den andres mun.
"Vi kan väl säga att du får en tillfällig bostad."
"Du skämtar?"
"Varför skulle jag skämta?"
"Inte fan vet jag."
"Räkna inte med att jag ska kalla dig son bara."
"Jag kommer inte kalla dig pappa."
"Avgjort."
"Bra."
Annons
Visa toppen
Show footer