February
Sunday 22 March 2015 photo 1/1
|
Change
Jo, nu är det så, att jag har könsopererat mig från man till kvinna den 2:a Februari. Självklart är många nyfikna vad jag tänker på.
Jag kom ut för några få år 2011 efter att ha sett en svensk dokumentär på TV om transsexuella. Jag hade före det ALDRIG hört talas om det, så jag visste ingenting om det! Vi fick bara lyssna om vad homo/bisexualitet var i skolan. Inte ens om vad queer/androgynt/intergender var. Nej, det finns bara hetero, bi & homo i folks ögon. Allt annat finns inte, tänker samhälet.
Redan den kvällen satt jag och googlade om vad transsexualism var. Jag satt i TIMMAR och läste i minsta detalj. Alla tankar & känslor som jag har och kände från min barndom & idag stämde in till 120% om diagnoskriterierna för att kunna få diagnosen som transsexuell för att kunna få behandling för det i Sverige. Samtidigt blev jag väldigt rädd när jag kom till punkten om hormonerna. Tänk om jag inte kan ta hormoner, för att de kanske hittar en dold sjukdom som gör så jag inte kant a hormoner? Eller att min kropp inte utvecklas så bra med hormonerna som många andra får? Det fanns givetvis saker som jag bekymrade över på varje punkt. Hur kommer jag att se ut tillslut? Hur kommer min röst att låta? Kommer min ansökan om juridisk könsbyte att bli godkänd? Kommer jag att klara den omfattande psykologiska testerna, om jag verkligen är transsexuell & om jag är "mogen" nog och vet vad det kommer att innebära? Det som skrämde mig mest i början, var att jag läste att psykologiska utredningen tar i sig genomsnittligt 1 år i Sverige. "O shit" tänkte jag. Kommer jag stå ut så länge?
Den här natten, var i Oktober 2011. Redan då berättade jag till några. Mitt nästa steg var att komma ut officiellt, vilket dröjde till Maj 2012. Under tiden hemma, så började jag att röstträna på egen hand varje dag. Men varje dag, så tänkte jag på om jag kommer att smälta in som de andra tjejerna? Jag tänkte att jag inte kommer att göra det. Jag har inte utseendet för det. Men det gör inget. För jag hade ändå en speciell stil sen tidigare, som jag än idag har. Den är inte alls så tjejig, utan mixad med killig och tjejig. För sanningen är att sen min barndom, med min dröm att jag ville vara tjej, så drömde jag att jag inte alls ville vara en stereotypisk tjej med tajta jeans, u-ringad topp/linne. Det är svårt att förklara hur man ska ge en bild, men tänk er en tjej med en mer killig stil. That's simple.
Men hallå...gillar du tjejer eller killar då?! Why the fuck do you care? Jag har bara haft tjejer. Könsidentitet har ingenting med sexuell läggning att göra. Och dessutom så har jag beslutat att inte alls bry mig om förhållanden. Då jag måste ta hand om mig själv i första taget. Sen så klarar jag mig utan en partner väldigt bra, har jag märkt.
Men...det jobbigaste är väntan och oron. Man ska ju gå på samtal hos en psykiatriker som ska bedömma om man verkligen är transsexuell eller om någonting annat är orsaken. Vi kallar den här psykiatrikern för "utredaren". Och det här han/hennes uppgift att se till att man kan genomföra alla behandlingar rent fysiskt & mentalt. Tyvärr har jag fått höra många som har blivit nekade behandling. Det kan vara att de har t.ex. djup depression, grov asperger, grov borderline, eller att de inte har den fysiska förutsättningen för det. Men om man blir "nekad" p.g.a. ens mentala hälsa, så kan utredningen "pausas" tills man mår bättre. Där jag utreddes, så fick jag reda på att någonstans kring 40 st. 2014 utreddes för sin transsexualism, men att kring 10-15 st får behandling. Endel av dessa som begär är inte alltid säkra. Jag har även hört folk som har vänt sig till en könidentitetsutredning för att de inte vet vad bi/homosexualitet är. Man får tusen frågor om ens barndom och tankar kring varför man vill genomgå en könidentitetsutredning. Bara man är säker på att man är transsexuell när man kommer dit och är frisk mentalt & fysiskt, så är det i stort sett grönt. Jag fick en bunt med papper mer frågor som var ca. 0.5 cm tjockt. Vissa frågor var lite smått...roliga. "Kan du se döda människor? Kan du kommunicera med telepati?"
Sen så fick jag mina hormoner. Det är alltid en milstolpe hos nästan alla transsexuella. För man vill ju att ens kropp ska vara fylld med den önskade könshormonet! Min kropp förändrades...sakta. Min kropp utvecklas saktare än vad andra gör, och det har med min genetik att göra. Jag märkte av att huden blev mycket mjukare efter bara 1 månad. Jag fick smärta under brösten efter några veckor. Dock så utvecklade jag knappt några bröst, och den minsta storleken för BH:ar var för stora! Men man kan få bröstförstoring...OM ens landsting går med på det. Mitt landsting gick med på det.
Efter ca. 6 månader på hormoner så skickade jag in min ansökan till Socialstyrelsens RR (Rättsliga Råd) om könsbyte. Vilket innebär att jag sökte för byte rent juridiskt och ingrepp i könsorganen. Det här var nog den väntan som gick mig på nerverna. Min utredare sa att jag inte hade någonting att oroa mig för, men man vet aldrig vad RR kommer att ha för uppfattning. För...vi alla vet hur det kan kännas när man blir nekad när man söker någonting. Men min ansökan blev beviljad efter ca. 3 mån. Här började jag lugna ner mig lite. Jag fick ett nytt personnummer och stod nu i kö till operation för att göra om mitt könsorgan till en vagina. Det finns 3 sjukhus i Sverige som utför könskorrigerande ingrepp, som jag känner till. Karolinska Universitetssjukhuset Solna, Sahlgrenska & Linköping. Jag opererades i Solna. Dock är det längst väntetid där. Jag fick vänta i ungefär ett år, men man kan idag välja var man vill bli opererad. Men jag orkade inte byta kö och träffa kirurgerna för konsultation igen...
...men sen så opererades jag. Jag sov ingenting innan jag klev på planet till Stockholm (lol). Jag var orolig för att missa mitt flyg. Men väl framme på sjukhuset så sov jag två timmar innan jag skulle förbereda mig inför operationen dagen därpå. Sen på morgonen...rullades jag in. Jag fick gå in till operationssalen, och där satte de in en slang i ryggmärgen som bedövar nedre delen av kroppen. Sen så fick jag göra det som jag alltid älskar vid varje operation, att somna in till narkos. Jag gillar det, men att vakna upp är som att man har blivit påkörd av en buss + att man känner sig bakis. Och som tur är så mår jag inte illa av narkosen, som många kan bli. Men när jag väl vaknade, så tänkte jag direkt på "Äntligen!" Det jag har väntat på är slutfört!
Men sen skulle jag stå ut med en utmaning, och det är att ligga still i sängen i 5 dagar på rygg med ryggmärgsbedövningen kvar. Och man får inte röra på sig, förutom huvudet och armarna.
Så nu är jag här. Jag har gjort 3 operationer. Jag har förminskat adamsäpplet, förstorat brösten & könskorrigerat. Väntar på ett fjärde ingrepp, för att slutföra första operationen som är mest estetiskt.
*Och tillslut vill jag varna för lång text*
Annons
Camera info
Camera iPhone 5s
Focal length 2 mm
Aperture f/2.4
Shutter 1/15 s
ISO 1250
Meowien
Mon 13 Apr 2015 15:50
Tack för att du delar din historia! :) Starkt av dig att du kommit så långt och jag önskar dig lycka till i fortsättningen! :)
FanVetJa
Sun 22 Mar 2015 11:45
Sjukt stark är du.
De är stört vilken låg siffra det är för att få gå igenom en operation men man förstår ju ändå..
De är stört vilken låg siffra det är för att få gå igenom en operation men man förstår ju ändå..
SoScared
Sun 22 Mar 2015 20:05
Nu är det inte siffror som jag har hört från min utredare själv, utan från en som jag känner som fick höra det via en stödgrupp som sjukhuset själv anordnar för transpersoner. Men ja, det är en siffra som jag inte trodde att det låg till så. Man vill inte riskera att ge en person en operation, och sen ångrar personen när bandaget har åkt av.
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/hbtq/519617381/
Visa toppen
Show footer