August
Wednesday 12 May 2010 photo 1/1
|
Det är kallt här ute. Och det gör ingenting om det regnar. Jag vill endå känna att jag lever för en gångs skull. Därför vill jag bara gå. Gå så långt jag bara orkar. För att inte känna smärta, sanning eller tvivel. Vad kan jag begära?
Du kom som en ängel. Du var som en dröm. Du försvann som smärta i mitt hjärtas innersta funktion. Du förblir den smärtan.
Du är som den askan i min hand, den askan av personen som var hela mitt liv.
Känslorna är i process jämnförelse med en flod. Solen skjuter prismor i mitt spegelvatten av dess kärlek. Du stannar i ögonblicket av änglasång. Förförfalskat vackert.
Åh, kärlek. Håll aldrig om mig. Låt mig aldrig få luta mitt trötta huvud mot dina betryggande axlar. Låt aldrig min tårfuktade kind vila i dina händer. Jag kan känna din trofasta andedräkt från dina passiva viskningar om evig kärlek.
Kärlek bedrar. När den försvinner.. det är då vi inser, att det finns ingen annan väg. Att vi är sinneslösa och bedragna av det vi trodde var det vackraste som någonsin existerat. Vi upplever ensamheten av förfallen kärlek. Vi inser att vi lockas till det mest farligaste.
Vi letar oss till det vackra, som vi sedan förstör med våran drift till att hata och såra. Trots smärtan, kommer vi alltid tillbaka och faller i kärlekens omfamnande.
För innerst inne har vi alla samma intensiva vilja och önskan. Att bli älskad.
Du kom som en ängel. Du var som en dröm. Du försvann som smärta i mitt hjärtas innersta funktion. Du förblir den smärtan.
Du är som den askan i min hand, den askan av personen som var hela mitt liv.
Åh, kärlek. Håll aldrig om mig. Låt mig aldrig få luta mitt trötta huvud mot dina betryggande axlar. Låt aldrig min tårfuktade kind vila i dina händer. Jag kan känna din trofasta andedräkt från dina passiva viskningar om evig kärlek.
Kärlek bedrar. När den försvinner.. det är då vi inser, att det finns ingen annan väg. Att vi är sinneslösa och bedragna av det vi trodde var det vackraste som någonsin existerat. Vi upplever ensamheten av förfallen kärlek. Vi inser att vi lockas till det mest farligaste.
Vi letar oss till det vackra, som vi sedan förstör med våran drift till att hata och såra. Trots smärtan, kommer vi alltid tillbaka och faller i kärlekens omfamnande.
För innerst inne har vi alla samma intensiva vilja och önskan. Att bli älskad.
Visa toppen
Show footer