Friday 14 May 2010 photo 1/1
|
HOS DIG VAR JAG STARK, HOS DIG VAR JAG UNDERBAR
Det det spelar ingen roll. Jag är alltid ensam.
Hjärtat gör ont mot naket revbensgaller, brustna drivremmar och slitna känslojhul. Jag är ur funktion.
Känner bara offermentalitet i slagordens strålkastarvärld.
Hur många utsträckta armar som öppnar sig för min omfamning, eller hur många gånger jag erkänner tvåsamheten mellan mig och min vän.
Hur hårt jag än suddar bort minnen eller intensiva bankar mot väggen.
Hur många gånger jag ser solen förtunnas i horisonten.
Eller hur många gånger vinden leker med mina fingertoppar på sommaren. Alltid ensam.
Spelar ingen roll. Världen är fördriven, skenhelig och missvisande.
Brutal och hysterisk. Den tryder mot bröstet.
Om livet var en dröm kunde det fördragas, vaggar oss i sorlande fostervatten och duvor susar in med oljebad. Men jag vaknade och vattnet skönk tillbaka, vaknade i en värld av sten.
Trodde inte min ögon, när ammuntioner sköts över huvudet och jag blev utlämnad i tidlösa rymder av ensamhet.
Ensamhet var mitt hjärtas medfödda sår. Jag kunde gå barfota i vattenbrynet, öppna blicken mot det cederkrönta under med fientlighet i sitt flöde. Jag kunde se löven falla från mitt eget livsträd och bli ihjältrampad av andra.
Jag kunde se ensamhet överallt, täckt som en kvävande hinna över världen.
Jag kände passadvindarna smeka mina kindben och torka tårarna, få mig att se det ensamheten verkligen vill berätta.
Men det spelar ingen roll.
Hur många gånger jag räknar mina uppsvällande tårar, eller mina dikter som faller likt ovälkommet regn över mitt skrivbord.
Ensamheten silar genom det mest hårdaste skinn. Blir en länk av smärta runt hjärtroten, självförstörelsens grund.
Gör en inkapslad i sitt eget, man blir en burfågel som sjunger med sorg om friheten.
Rädslan och ensamheten förstår mig mer och blivit min fristad. Allt det som du var för mig.
Min familj, mitt liv, mitt allt.
Känner bara offermentalitet i slagordens strålkastarvärld.
Hur många utsträckta armar som öppnar sig för min omfamning, eller hur många gånger jag erkänner tvåsamheten mellan mig och min vän.
Hur hårt jag än suddar bort minnen eller intensiva bankar mot väggen.
Spelar ingen roll. Världen är fördriven, skenhelig och missvisande.
Jag kände passadvindarna smeka mina kindben och torka tårarna, få mig att se det ensamheten verkligen vill berätta.
Hur många gånger jag räknar mina uppsvällande tårar, eller mina dikter som faller likt ovälkommet regn över mitt skrivbord.
Ensamheten silar genom det mest hårdaste skinn. Blir en länk av smärta runt hjärtroten, självförstörelsens grund.