August
Friday 21 May 2010 photo 1/1
|
Det har gått mer än en vecka sen allt föll samman.
Visst har det liknande saker hänt, men det har aldrig vart så här.
Jag har aldrig kännt så här. Det är första gången under hela våran tid som jag faktiskt känner att jag aldrig mer vill se eller prata med honom. För första gången försöker jag klara mig utan honom.
Jag har gråtit mycket. Jag har till och med vaknat med svullnade ögon som gjort mitt huvud till smärtsam sten hela dagen.
Jag har skrikit av saknad..
Just nu finns det ingen som förstår hur det känns att få sitt allt utgnuggat från sina händer utan förvarning. Att se den som betyder mest bara rinna undan som sand mellan mina tår.
Smärtan känns olindrig.
Han var speciell. Han hade nåt som fick mig att jubla i mitt inre. Han vet om det, för det försökte jag säga till han varje dag.
Han har mina innersta hemligheter bevarade och nergrävda i sitt vetande. Kommer han svika mig genom dom? Kommer han glömma att jag var hans vän? Att jag var den vännen som försökte och ville göra allt för att han skulle vara glad och lycklig varje dag?
Jag skulle ha gjort vad som helst, vad han än bad mig om. För så mycket älskade jag honom.
Jag kunde vaknade upp lycklig varje dag. Han var det enda i mitt liv som gick rätt. Han var det enda jag behövde och som gjorde mig lycklig. Så skulle det ju vara föralltid, det sa vi ju.
Allt snack om framtiden. Allt dras bort med tiden. Tiden utan dess vackra vänskap och omfamnande.
Han var mer än vänskap, han var kärlek också. Han var som en bror, och jag beundrade han till tusen.
Utan honom vore jag död. Ja, jag är död.
Jag går runt som ett vitt, tråkigt och vilset spöke i en hysterisk värld med svek.
Mitt allt svek mig. Mitt allt försvann. Mitt allt gör ont och förblir smärtan.
För det är just vad han är och förblir. Mitt allt.
Visst har det liknande saker hänt, men det har aldrig vart så här.
Jag har aldrig kännt så här. Det är första gången under hela våran tid som jag faktiskt känner att jag aldrig mer vill se eller prata med honom. För första gången försöker jag klara mig utan honom.
Jag har gråtit mycket. Jag har till och med vaknat med svullnade ögon som gjort mitt huvud till smärtsam sten hela dagen.
Jag har skrikit av saknad..
Just nu finns det ingen som förstår hur det känns att få sitt allt utgnuggat från sina händer utan förvarning. Att se den som betyder mest bara rinna undan som sand mellan mina tår.
Smärtan känns olindrig.
Han var speciell. Han hade nåt som fick mig att jubla i mitt inre. Han vet om det, för det försökte jag säga till han varje dag.
Han har mina innersta hemligheter bevarade och nergrävda i sitt vetande. Kommer han svika mig genom dom? Kommer han glömma att jag var hans vän? Att jag var den vännen som försökte och ville göra allt för att han skulle vara glad och lycklig varje dag?
Jag skulle ha gjort vad som helst, vad han än bad mig om. För så mycket älskade jag honom.
Jag kunde vaknade upp lycklig varje dag. Han var det enda i mitt liv som gick rätt. Han var det enda jag behövde och som gjorde mig lycklig. Så skulle det ju vara föralltid, det sa vi ju.
Allt snack om framtiden. Allt dras bort med tiden. Tiden utan dess vackra vänskap och omfamnande.
Han var mer än vänskap, han var kärlek också. Han var som en bror, och jag beundrade han till tusen.
Utan honom vore jag död. Ja, jag är död.
Jag går runt som ett vitt, tråkigt och vilset spöke i en hysterisk värld med svek.
Mitt allt svek mig. Mitt allt försvann. Mitt allt gör ont och förblir smärtan.
För det är just vad han är och förblir. Mitt allt.
Comment the photo
jag tycker vi borde göra nåt någon dag!
0761096330
<3
18 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/heavencanwait/458278777/
Visa toppen
Show footer