June
Tuesday 1 September 2009 photo 4/5
|
"Vi kunde knappt pratamed varandra. Jag var livrädd för att säga någonting som gjorde henne upprörd- minsta lilla sak kunde få henne att reagera- och hon sa aldrig någonting. Hon svarade bara på direkta frågor. Det var som att ha en levande död här hemma. Jag kan fortfarande höra henne skrika i sömnen..." Jag hörde nästan hur han ryste. Jag ryste också, när jag mines, och så suckade jag tungt. Jag hade inte lyckats lura honom alls, inte för ett ögonblick. "Jag är så ledsen, Charlie", sa Alice dystert. "Det är inte ditt fel." Hans sätt att säga det avslöjade att han kladrade någon annan. "Du har alltid varit hennes vän." "Men hon verkar må lite bättre nu," påpekade Alice. "Ja, jag har märkt en tydlig förbättring sedan hon började ungås med Jacob Black. Hon har lite färg på kinderna när hon kommer hem, lite ljus i ögonen. Hon verkade lyckligare."Han tvekade, och hans röst lät annorlunda när han fortsatte. "Han är något år yngre än hon och jag vet att hon har sett honom som en vän, men jag tror att det kan vara på väg till något nu", sa han med ett nästan stridslystert tonfall. Det var en varning- inte till Alice men som han ville att hon skulle föra vidare. "Jake är mogen för sin ålder", fortsatte han. "Han har tagit hand om sin far fysiskt, på samma sett som Bella har tagit hand om sin mor Psykiskt. Det har utvecklat honom. Och han ser bra ut, det har han fått från sin mors sida. Han är bra för Bella, ska du veta" "Då har hon tur som har honom", instämde Alice. Charlie suckade tungt och gav snabbt vika för bristen på invändningar. "Okej, det är kanske att överdriva. Jag vet inte, men... ibland ser jag något i hennes blick, till och med när hon är med Jacob, som får mig att undra om jag verkligen har insett hur svårt hon plågas. Det är inte normalt, Alice, och det... skrämmer mig. Det är inte alls normalt. Inte som om någon... har lämnat henne, utan som om någon har dött." Hans röst sprack lite. Det var som om någon hade dött. För det hade inte bara handlat om förlusten av äkta kärlek, utan förlusten av en hel framtid, en hel familj, ett helt liv som jag hade valt... "Jag vet inte om hon någon gång kommer över det", fortsatte Charlie uppgivet. "Jag vet inte om det liger i hennes natur att hämta sig från något som det här. Hon har alltid varit så orubblig, på något sätt. Hon kommer inte över saker och ting, hon ändrar sig aldrig." "Hon är väldigt speciell", instämde Alice torrt. "Och Alice..." Charlie tvekade." Du vetju hur mycket jag tycker om dig, och jag märker ju hur glad hon är över att träffa dig, men... jag är lite beskymrad för hur ditt besök kommer att påverka henne." "Jag också, Charlie, jag också. Jag skulle aldrig ha kommt om jag hade veetat. Förlåt mig." "Be inte om ursäkt, vännen. Vem vet? Det kanske är bra för hene." "Jag hoppas att du har rätt." Det var tysta en lång stund medan gafflar skrapade mot tallrikar och Charlie tuggade. Jag undrade var Alice gömde maten. "Jag måste få fråga dig en sak, Alice", sa Charlie sedan, med besvärad röst. Alice lät lugn. "Visst." "Han kommer väl inte hit och hälsar på?" Jag höde den återhållna ilskan i Charlies röst. "Han vet inte ens att jag är här", svarade Alice lugnande."Sist jag pratade med hoom var han i sydamerika." Jag stelnade till och spetsade öronen. "Alltid något," fnös Charlie. "Nåväl, jag hoppas att han har roligt." För första gången lät Alices röst skarp. "Du ska nog inte dra några förhastade slutsatser, Charlie." Jag visste hur hennes ögon blixtrade när hon använde det tonfallet. En stol skrapade ljudligt mot golvet. Jag förstod att det var Charlie som reste sig- Alice skulle aldrig väsnas så.
Comment the photo
Varför du mig att vilja läsa boken ?
läser ju på första igen :P
(har läst alla böckerna :P)
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/helenarydfjord/405979903/
Visa toppen
Show footer