Friday 30 October 2009 photo 1/1
|
Idag läste jag ett brev som mormor hade skrivit för 2½ år sedan, då var hon redan ganska sjuk. Det var länge sen jag grät så mycket som när jag läste brevet.
Hon var den släkting som stod mig närmast, men nu när det var tre år sedan hon blev sjuk så kommer jag knappt ihåg hur hon var när hon var frisk. Jag har många minnen av vad vi har gjort men de senaste två åren har man inte kunnat känna igen henne alls. Det började med att ena armen krånglade. Sedan så började alla kroppens funktioner sakta stängas av, på slutet kunde hon inte svälja, stänga munnen eller ens sova med ögonen stängda. Men det värsta var alla kramper, all smärta hon var tvungen att genom lida.
Hon var en helt underbar människa, igår när hon dog grät jag inte så mycket just för att jag visste att hon skulle slippa lida, hon skulle komma till en bättre plats. Men idag när jag läste brevet så kom alla minnen tillbaka, hennes egna ord från för 2½ år sedan. Då hade hon redan blivit sjuk som sagt men hon var fortfarande sig själv på många plan. Även nu när jag skriver detta så gråter jag fortfarande väldigt mycket.
Jag ska citera lite ur brevet hon hade skrivit.
"Om jag kommer fortsätta att må som jag gör just nu så kommer döden att bli en befrielse, kom i håg detta!!"
De var som sagt 2½ år sedan, som jag skrev tidigare så blev allt bara värre. Men jag tror att hon har det bättre nu. Hon skrev även var hon ville bli begraven, som att hon visste redan då hur illa det skulle bli och att det inte skulle va många år innan hon dog.
Även när hon var så sjuk så tänkte hon bara på alla andra, det var en sån person hon var. Jag kan inte ens beskriva henne bra nog för att folk ska förstå vilken fin människa hon var.
Jag saknar min mormor....
Comment the photo
1 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/herrar/420643409/