October
Saturday 19 February 2011 photo 3/9
|
Kompis Niklas
aka "knasen"
född 1991
Det var på våren, och jag gick i åttonde klass och det var dags för våran tvåveckors praktik.jag skulle praktisera hos Christina rangel och såg fram emot det jätte mycket! Dock kände jag ju redan Christina och alla hennes hästar, men skulle bli kul att tillbringa hela dagarna i stallet.
För det mesta så höll och och den andra ppraktikanten mest till nere på eke, där christina hade 4st av sina hästar vid detta fillfället. Och en dag när jag kliver in i sadelkammaren, sitter Carina Dahl där och hon fårgar mig om jag har lust att börja rida deras lilla efta elaka shettis..
Jag minns när jag hade honom på stallgången första gången, mina tår var blåa dagen efter.. Han måttade och trampade rakt på tårna och la hela sin vikt på just den foten. när jag skulle sadla såg jag hornen sakta växa ut bakom öronen.. Något var på gång!
Mycket riktigt, när jag skulle sätta fast svanskappan så måttade han en spark, men till min lycka så missade han! Ungefär där började jag hata honom.
Han var den elakaste lilla saten jag stött på, han ställde sig på två ben och protesterade när jag inte ens bad honom om någonting? Han kunde hux flux bara frysa fast i marken, och det gick inte att rubba honom.. En gång frös han fast i mitten av vägen inte ens halvvägs upp till broknäs.
jag bad honom gå frammåt, vilket han inte gjorde. jag bröjade sparka hårdare.. Inget hände. Jag la till spöt, inget hände. Jag hoppade av och försökte leda honom frammåt, vilket slutade med att jag hängde i tyglarna och försökte få honom frammåt. Nej det gick inte.. Jag gav upp frampartiet och började ladda inför en attack baktill, då jag ser att det kommer en bil, och ännu en bil.
Och knasen står mitt i vägen och gör så att ingen kommer förbi på vägen! Med full styka attackersr jag hans rumpa med en redig knuff, men icke. Han står som fast cemementerad i marken. Jag laddar om och byter taktik, jag tacklade honom från sidan bara för att han skulle tappa balansen och flytat åtminstonde en endaste liten hov. Jag började känna mig desperat, bilarna väntade otåligt... Ingenting funkade.. Den lilla jäkla shetlandsponnyn vägrade fltta sig ens en centimeter! Jag kände tårarna börja välla upp för att sedan rulla ner för mina kinder, jag gav upp och satte mig ner brevid kansen i gruset.. Jag bad honom snällt, för att sekunden senare fördömma honom! Efter en stund när jag sitter där med ridhjälmen ner över ögonen och tårarna rinnandes ner för mina kinder.. Med bilar tutandes bakom oss, ser jag bara några shetlandsponny ben flytta på sig i ögonvrån. En mule som puffar på mig.
När jag tittar upp och ser knasen titta på mig och fråga "Skulle vi gå eller?"
Och helt från ingenstans så började han bara att gå. Jag hoppade upp och red iväg.. Folket i bilarna blängde surt när dem äntligen kunde köra förbi...
Sådär var det med knasen, han bara var sån.. Han fick för sig saker och han har en vilja av stål! när man var ute och red i skogen (jag har ridit på varenda stig med den ponnyn) och jag styrde mot en stig i en vägkorsning, så gick han på den andra.. Jag vet inte riktigt när mitt hat övergick till den innerligaste kärleken.. jag vet inte när jag började älska honom?
Men som jag envisades med Knasen, JÄMT! Och i början var vi så himla osams.. Men jag minns inte ritkigt heller när allt bara började flyta på och vi bestämde tillsamans och kom överens? Jag vet iaf att jag la ner min själ i den här ponnyn. Vilket gav rsultat! Men på något konstigt sett så har jag coh knasen utväcklat en alldelens egen ridstil.
En blandning av akademisk/engelsk/skogsmulle och fäktning? Jag rider denna pånny oftast på enhandsfattning. Jag styr honom med min vikt, och jag rider med spöt vinklat uppåt. När jag vill sakta av så petar jag med spöt mellan öronen istället för att ta i tyglarna. När utväcklade vi detta tillsamans? ..Ärligt, jag har ingen aning, var det jag som kom på det, eller var det knasen? Det var nog båda två tillsamans.
Jag minsn då syrran skulle lära oss att fäktas första gången. Jag red barbacka, på enhandsfattning. och använde spöt som svärd! Syrran stog på marken och fäktades med oss. helt plötsligt när jag styrde honom med min vikt mot min syster så gick han åt andra hållet, så jag rasade i backen! Efter tredje gången gick min ena axel typ ur led och min syster fick sitta upp en kortis bara för att visa honom att man inte gör så. Hon satt kvar med nöd och näppe! Knasen blev helt vild och försökte bocka av henne haha!
Jag minns då jag red på knasen och humla på totte (som är en liten storhäst) och vi va ute poch rejsade.. Jag coh knasen var dem hack i häl! Jag minns när vi tjuvred på badstranden och badade med hästarna, Haha, då knasen hux flux bara försvann under ytan och började simma!
Jag minns våran första och enda hopptävling. Vi var enda ponny ekipaget mot endast storhästar! och vi kom på delad andraplats! Vi var 3 sekunder efter Humla och Totte som blev segrarna!
Jag minns då jag coh knasen blev förföljda av en nyfiken ung älgtjur och vi gick omkull (slog en kullerbytta) i ett dike.
jag minns då jag hoppade 85cm barbacka med honom, det högsta jag någonsin hoppat!
jag minns då det var så mörkt att jag inte ens såg min egen hand framför mig, och vi hörde dem mest fasansfulla vrålen från skogen. Jag var övertygad om att någon blev mördad i skogen, och jag grät av skräck, skänklade på knasen och gav honom mitt fulla förtroende att han hittade hem till stallet!
Knasen ch jag har en innerlig vänskap, och jag älskar honom så otroligt mycket! Att vi fick från att vara fiender till att helt plötsligt bli ett samspelt par.. Han är en helt fantastisk häst som har lärt mig så otroligt mycket..
Han har lärt min vad vänskap är.
Annons
Camera info
Camera NIKON D700
Focal length 200 mm
Aperture f/5.3
Shutter 1/1000 s
Visa toppen
Show footer