December
Saturday 8 September 2012 photo 2/3
|
HISS
Kommer ni ihåg @Fiirestarter 's och hennes ponnys historia?
http://dayviews.com/hiss-diss/508093353/
Här kommer del 2
En gripande historia som ger rysningar:
Somsagt hade äntligen allt uppåt och bakåt tänk börjat släppa för oss, äntligen kunde vi komma ut på tävlingsbanorna utan att behöva skämma ut oss bara för att du ville resa dig och springa iväg.
Vi hade till och med kommit så långt att vi skulle debutera LB. Den klass folk runt omkring oss trodde var max. Inte mer än så! Den ponnyn går inte mer, hon har inte tillräckligt med kapacitet, alltid jobbigt att höra men ändå fick det mig att vilja visa mera av oss!
Så där stod vi äntligen, vi hade precis vunnit vår andra LC, och det var dags för debut. Nervös som fan -det kan jag då erkänna! Men vi gjorde det tillsammans, vi gjorde det så himla bra att vi till och med vann(!) vår LB debut! Den känslan kunde jag leva läänge på! oj va stolt jag var över oss.
Men inte länge var lyckan stor för mig, kommer ihåg att farmor sa efter den tävling. " ja du Amanda, där steg hon allt några tusenlappar i priset" Som en fet smäll i magen blev jag plötsligt medveten om att även fast jag red och tävlade Ida som att hon var min egen häst, så var hon faktiskt inte det. Det var så jävla jobbigt känsla. Speciellt när dem runt omkring mig hade egna hästar och aldrig behövde vara orolig för att dem skulle säljas mitt framför näsan på en.
Men Ida fick vara kvar på gården, hos mig och vi fortsatte utvecklas tillsammans. Men mer än något annat ville jag att hon skulle vara min, även fast jag visste att det var omöjligt. Mamma hade inte ekonomin för att varken köpa eller stå för att ha Ida, och pappa ja han fattade väl inte riktigt hur viktigt detta var för mig, och tyckte att det var som det var. Att jag bara red någon ponny där borta på gården.
Året gick, motgångar kom, jag fick utså rätt mycket skit från andra personer som började förstå att Ida faktiskt var något mer än en skogshäst som endaste skulle gå LB som högst. Sårad och ledsen, men ibland kom det även solglimtar, och det var det som fick en att fortsätta kämpa!
2009, året ledde tillslut mot sitt slut. Men det fanns en dag jag aldrig kommer glömma, den 27 december. Jag fyllde 15 år och firade som vanligt den hemma hos mamma med släkt och vänner. Det hade precis börjat skymma ut när jag hör ett rop. "Men Amanda, vad är det där!?"
Jag tittar ut och där kommer stallägaren, näst intill hela stallgänget och en svart ponny med en stor röd rosette runt magen.
Inte ett ord fick jag ur munnen, men även fast jag inte sa något, tror jag att alla förstod min lycka.
Ida var min.
Som den världsbästa mamma jag har, hade hon lyckats skrapa ihop pengar, övertalat pappa och tagit beslut att använda mina sparpengar. och fått ihop det att kunna köpa min allra bästa vän.
Ida är alltså min första, och hittils ända egna häst. Jag är inte ett sånt barn som fått stjärnhästar på löpandet band (inget fel med det!) Men jag har verkligen fått kämpa!
I nästa del får ni höra när dem riktigt framgångarna kom, men även hur jag blev nertryckt till marken av folk som sänkte mitt självförtroende till noll och var nära på att ge upp allt som vi byggt upp.
Kommer ni ihåg @Fiirestarter 's och hennes ponnys historia?
http://dayviews.com/hiss-diss/508093353/
Här kommer del 2
En gripande historia som ger rysningar:
http://dayviews.com/hiss-diss/508093353/
Här kommer del 2
En gripande historia som ger rysningar:
Somsagt hade äntligen allt uppåt och bakåt tänk börjat släppa för oss, äntligen kunde vi komma ut på tävlingsbanorna utan att behöva skämma ut oss bara för att du ville resa dig och springa iväg.
Vi hade till och med kommit så långt att vi skulle debutera LB. Den klass folk runt omkring oss trodde var max. Inte mer än så! Den ponnyn går inte mer, hon har inte tillräckligt med kapacitet, alltid jobbigt att höra men ändå fick det mig att vilja visa mera av oss!
Så där stod vi äntligen, vi hade precis vunnit vår andra LC, och det var dags för debut. Nervös som fan -det kan jag då erkänna! Men vi gjorde det tillsammans, vi gjorde det så himla bra att vi till och med vann(!) vår LB debut! Den känslan kunde jag leva läänge på! oj va stolt jag var över oss.
Men inte länge var lyckan stor för mig, kommer ihåg att farmor sa efter den tävling. " ja du Amanda, där steg hon allt några tusenlappar i priset" Som en fet smäll i magen blev jag plötsligt medveten om att även fast jag red och tävlade Ida som att hon var min egen häst, så var hon faktiskt inte det. Det var så jävla jobbigt känsla. Speciellt när dem runt omkring mig hade egna hästar och aldrig behövde vara orolig för att dem skulle säljas mitt framför näsan på en.
Men Ida fick vara kvar på gården, hos mig och vi fortsatte utvecklas tillsammans. Men mer än något annat ville jag att hon skulle vara min, även fast jag visste att det var omöjligt. Mamma hade inte ekonomin för att varken köpa eller stå för att ha Ida, och pappa ja han fattade väl inte riktigt hur viktigt detta var för mig, och tyckte att det var som det var. Att jag bara red någon ponny där borta på gården.
Året gick, motgångar kom, jag fick utså rätt mycket skit från andra personer som började förstå att Ida faktiskt var något mer än en skogshäst som endaste skulle gå LB som högst. Sårad och ledsen, men ibland kom det även solglimtar, och det var det som fick en att fortsätta kämpa!
2009, året ledde tillslut mot sitt slut. Men det fanns en dag jag aldrig kommer glömma, den 27 december. Jag fyllde 15 år och firade som vanligt den hemma hos mamma med släkt och vänner. Det hade precis börjat skymma ut när jag hör ett rop. "Men Amanda, vad är det där!?"
Jag tittar ut och där kommer stallägaren, näst intill hela stallgänget och en svart ponny med en stor röd rosette runt magen.
Inte ett ord fick jag ur munnen, men även fast jag inte sa något, tror jag att alla förstod min lycka.
Ida var min.
Som den världsbästa mamma jag har, hade hon lyckats skrapa ihop pengar, övertalat pappa och tagit beslut att använda mina sparpengar. och fått ihop det att kunna köpa min allra bästa vän.
Ida är alltså min första, och hittils ända egna häst. Jag är inte ett sånt barn som fått stjärnhästar på löpandet band (inget fel med det!) Men jag har verkligen fått kämpa!
I nästa del får ni höra när dem riktigt framgångarna kom, men även hur jag blev nertryckt till marken av folk som sänkte mitt självförtroende till noll och var nära på att ge upp allt som vi byggt upp.
Annons
Camera info
Camera Canon EOS 1000D
Focal length 25 mm
Aperture f/5.0
Shutter 1/400 s
ISO 400
Comment the photo
Fiirestarter
Sat 8 Sep 2012 17:33
Aww tack!!! :')
Detta får mig att vilja fortsätta skriva klart den, tappade suget men nu får jag ta mig i örat och skriva sista delen :)
Detta får mig att vilja fortsätta skriva klart den, tappade suget men nu får jag ta mig i örat och skriva sista delen :)
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/hiss-diss/509363580/
Visa toppen
Show footer