Får man sörja?

Läste en intressant intervju/artikel i Ica-kuriren idag om att samhället inte riktigt accepterar att man kan sörja ett avlidet husdjur, en vän. Kom fram till att det är ganska sant. Majoriteten förstår inte att jag faktiskt inte kunde gå till skolan dagen efter att King dött, jag kunde inte sluta storgråta. De enda som faktiskt förstår är de som känt ens husdjur och andra som upplevt samma förhållande till djuren. Hur upplever ni det?

Jag struntar helt i vad andra tycker ^^ Min katt fick somna in strax efter nyår efter 15½ år tillsammans. Jag hade inget annat val än att sörja för det var en extremt stor plats i mitt liv som min katt hade och jag fungerade inte på jobbet då jag var så ledsen. Jag var ledsen i flera veckor även om jag tog ledigt en dag. Samma sak med en kanin som jag inte hade så länge men var tvungen att avlivas. Djur eller människa, för mig är det ett liv som är lika mycket värt ^^ Visserligen har människan mer kontakt med en människa, där av känner de flesta starka känslor för det, men en människa kan ha en stark relation med ett djur och att inte sörja verkar mer vara omänskligt :P

Men som sagt, vissa människor kan inte förstå för de aldrig har varit där ännu ^^ Vissa har inte haft djur tex så de vet inte hur känsligt det är, inte heller den speciella relation man har med sitt djur som inte är deras. Sedan är vi alla olika med hur tåliga vi är när något sorgligt händer.

Det är riktigt synd att vissa inte kan acceptera det!
Förra året hade jag också en kanin som var väldigt speciell som dog. Var väldigt ledsamt å sorgligt, men jag försökte gå till skolan ändå. Fast jag låste mest in mej på rummet å grät istället för å gå på lektionerna. Sen fick jag ju frånvaro för det, och jag vågade inte riktigt förklara vad som hade hänt för jag var rädd att dom skulle typ skratta eller tycka det var konstigt.

Jag blir väldigt retad för att jag sörjer Coccos.
Nu är vår hund döende också..
En hund får man sörja men inte en kanin. "det är ju bara en kanin".

Jag har och har haft en del husdjur genom min uppväxt. Jag hade två marsvin förut, och när dem gick bort sörjde jag dem i flera dagar, ingen av mina vänner förstod mig, utan de sa bara till mig "Nu när ditt första marsvin har dött så kan du förvänta dig att det andra dör om någon vecka, djur är så veka på det viset." Så där fick man inget stöd direkt... Men som tur var klarade sig det andra marsvinet i två år extra, hon var en riktig kämpe! :)
Nu har jag tre hundar här hemma, och det är snart dags för mig att börja tänka på att flytta hemifrån och då lämna hundarna kvar med päronen. Men jag börjar alltid grina vid den tanken, för tänk om bandet som jag har till hundarna nu försvinner ifall jag flyttar? Blir förkrossad vid bara tanken...

Men i alla fall, som svar på din fråga. Det är självklart man får sörja! Alla kanske inte förstår sig på det djupa bandet mellan husdjur och ägare, men det är bara vad du känner och upplever som räknas.

Jag känner verkligen igen den känslan.. Jag gick inte till skolan på en vecka när mina råttor hade dött. Jag kommer hem från skolan, släpper ut Maho min lilla tös och senare den kvällen så somnade hon in i min säng <3 2 dagar senare åkte vi till veterinären för att kolla hur Mio min andra tös var.. <3 Hon mådde inte heller bra.. Så, vi fick ta bort henne.. <3 Jag förlorade 2 råttor inom loppet av 3 dagar. Mio min köttbulle och Maho min fartdåre <3 Saknaden är verkligen olidlig. Men folk som inte har förlorat ett djur, som inte har haft. Dom fattar verkligen inte.

Folk som inte har, haft eller aldrig förlorat ett älskat djur brukar sällan fatta hur det känns.. Rätt irriterande när dom är helt okänsliga :/

Ja, nog känner jag igen det där! Inte alltid som folk sagt det direkt till en, men man märker så tydligt ändå att folk tycker man är konstig.
Men det band man bygger upp med sitt djur är verkligen något fantastiskt och när de en dag lämnar oss skulle det vara konstigt om vi inte regarade! Och jag håller med som du svarat på en kommentar nedan. Man kan inte säga att man ska sörja i en dag och sen gå vidare... det är helt och hållet från person till person. Man vet faktiskt inte hur man reagerar och i många fall har man till och med svårt att hantera allt man känner!

Det är hemskt. Ett förhållande mellan ett djur och en människa kan bilda ett mycket starkare band än från människa till människa. En människa och ett djur som förstår varandra är obeskrivligt. Ett djur sviker inte. Men dock kan människan göra det. När man haft så mycket tid med ett och samma djur har en massa känslor skapats hos människan. Och säkerligen hos djuret också. Som med min första kanin, Fanny. Hon var min enda riktiga vän i flera år, när hon gick bort kunde jag inte sluta gråta. Det var så svårt att förstå. Samhället borde förstå att ett djurs bortgång kan vara minst lika hemsk som en människas. Att folk inte förstår sorgen är dumt. Känslor är starka, om så till djur eller människor. Samhället låter en knappt sörja. Det är några dagar, sen får det räcka. Det är helt stört. Man behöver så mycket mer tid.

Det är hemskt att folk inte förstår sig på andras känslor. Dock bör det enligt min åsikt inte hindra en person att göra det han/hon ska göra under sina dagar. Sörja en dag. That's it. Sen får man vara glad över att lidandet är slut och att man har haft sådan underbar vän.