February
Wednesday 30 January 2013 photo 1/2
|
Åstorp 2010 - nomnom galler
Här kommer en svenskatext jag fick A på lallalalalla.
Yttrandefrihet under ansvar
Dagens samhälle präglas av debatter kring allehanda ting. Vi argumenterar kring allt från en hal gångstig utanför huset, till krigsföring och människovärdet. Dessa debatter är alltså, möjligen, av olika stor konkret vikt för samhället men de är alla av stor vikt för att bevisa och bekräfta våra rättigheter som jämnställda människor. Dock finns det en hake, det där med yttrandefrihet under ansvar. Yttrandefriheten är en mänsklig rättighet, varje människa ska skyddas under dess vingar. I Sverige får man enligt yttrandefrihetsgrundlagen "offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst." (Justitiedepartementet, 1991). Men hur fungerar lagen egentligen i praktiken? Hur långt sträcker vår älskade yttrandefrihet sig? Jag vill absolut betona frasen ovan, yttrandefrihet under ansvar.
Yttrandefrihetsgrundlagen är inte speciellt gammal, den togs i bruk först år 1992. Innan dess kunde skrifter dras in, tidningar kontrolleras och samhället riskerade alltså att få felaktig och vinklad information som skulle bygga grunden till den allmänna opinionen. Detta förhindrades med den nya grundlagen, men ett nytt problem har nu uppstått. Hur gör vi med åsikterna vi inte kan tolerera? Vi har inte längre några enkla medel mot de som hatar, smutskastar och kränker på grunder som den stora delen av samhället inte förstår. Att gå upp i rätten mot folks åsikter och utlåtanden är omständigt och svårt att lyckas med. Här i ligger vårt första problem, hur ska vi hantera yttrandefriheten? Jag tror på varje människas eget ansvar, för inget annat medel är acceptabelt. Detta då vi kan läsa i grundlagen att "I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag." (Justitiedepartementet, 1991). Vi kan alltså inte med yttrandefriheten i behåll kontrollera människors åsikter och yttranden, så den riktiga gränsen sätts i varje människas egna värderingar.
Mitt första exempel på en individuell gränsdragning är debatten om karaktären "Lilla Hjärtat" ur Stina Wirséns barnböcker. Här ser vi personer som spärrar upp ögonen och känner sig kränkta, eller tror att andra kan känna sig kränkta, av denna enligt dem rasistiska bild av ett afrikanskt barn. Detta var dock inte tecknarens tanke, hon menar att "Hela syftet med karaktären Lilla Hjärtat är att punktera bilden av en svart figur som ett undergivet objekt. Hon är en filmstjärna, ett starkt subjekt, en förebild, en hjältinna, lika utrymmeskrävande och allmänt förtjusande som resten av det brokiga gänget." (Wirsén, 2012) Här ser vi tydligt hur vissa människor kan tycka att man gått för långt i sitt nyttjande av grundlagen, medan andra tycker att man endast vidgar samhällets vyer. Tecknaren påpekar själv just detta med de olika vyerna, och framför en intressant tanke; "Men de som säger sig behöva Lilla Hjärtat? Som ser en förebild för sina döttrar, en återupprättelse för en svart figur, varför räknas inte deras röst?" (Wirsén, 2012) Även detta får samhällets och individens eget omdöme bestämma, vems yttrandefrihet som får lov att räknas när det kommer till kritan.
När vi förflyttar oss bak i tiden, innan yttrandefriheten, blir saker och ting ännu svårare. Då präglades mångas åsikter av vad man enligt samhällsmallen skulle tycka och därför var stereotyper vanliga. Passar det sig i vår moderna tid? Kan vi verkligen anse att dessa bilder, tankar och texter går in under vår yttrandefrihets skyddsmurar? Här tror jag man måste komma ihåg det historiska värdet och att inte blanda ihop den tidens uttryck med vår tids. I debatten om Hergés Tintin i Kongo påpekades det att "Hergé var sannolikt inte rasist på något sätt, men han bidrog till att sprida stereotyper om svarta." (Jönsson, 2012) Vi kan alltså inte kräva att den tidens författare och debattörer ska ha skapat verk som är anpassade till "yttrandefrihet under ansvar", vi får istället tolka texterna som ett sätt att lära sig om den tidens värderingar utan att själva värdera. De hade åsikter och tankar byggda på sin tids samhällsdebatt, som var mycket mer begränsad än vår.
Vi har onekligen gjort det svårt för oss när vi skapat en så enormt svårbegränsad grundlag. I debatter, i media och i litteratur kommer människor alltid att ha olika tankar om vad som är bruk och missbruk av yttrandefriheten. Till och med den gräns jag tycker mig kunna sätta upp om det egna ansvaret ger ju väldigt mycket utrymme för var och en av oss att rita egna gränser, där vi tycker att de passar. När vi ger oss ut i debatt måste vi alltså vara beredda att krossa andras gränser och få våra egna sprängda, för det går inte att dra en slutgiltig gräns i denna grundlag. Kanske är det precis det som är meningen? En frihet ska inte sättas i bur, den ska vara just fri och gränslös. Men för att ingen ska fånga in vår frihet och stoppa tillbaka den i en bur tror jag ändå att det viktigaste är att vi prövar vingarna försiktigt och på ett ansvarstagande sätt, frihet under ansvar.
Källor
Justitiedepartimentet (1992) Yttrandefrihetsgrundlagen, kapitel 1
Jönsson, Martin (2012) " Anfäkta och anamma, vad sysslar Kulturhuset med?"
Wirsén, Stina (2012) "Mina kritiker har begränsad utblick"
Dagens samhälle präglas av debatter kring allehanda ting. Vi argumenterar kring allt från en hal gångstig utanför huset, till krigsföring och människovärdet. Dessa debatter är alltså, möjligen, av olika stor konkret vikt för samhället men de är alla av stor vikt för att bevisa och bekräfta våra rättigheter som jämnställda människor. Dock finns det en hake, det där med yttrandefrihet under ansvar. Yttrandefriheten är en mänsklig rättighet, varje människa ska skyddas under dess vingar. I Sverige får man enligt yttrandefrihetsgrundlagen "offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst." (Justitiedepartementet, 1991). Men hur fungerar lagen egentligen i praktiken? Hur långt sträcker vår älskade yttrandefrihet sig? Jag vill absolut betona frasen ovan, yttrandefrihet under ansvar.
Yttrandefrihetsgrundlagen är inte speciellt gammal, den togs i bruk först år 1992. Innan dess kunde skrifter dras in, tidningar kontrolleras och samhället riskerade alltså att få felaktig och vinklad information som skulle bygga grunden till den allmänna opinionen. Detta förhindrades med den nya grundlagen, men ett nytt problem har nu uppstått. Hur gör vi med åsikterna vi inte kan tolerera? Vi har inte längre några enkla medel mot de som hatar, smutskastar och kränker på grunder som den stora delen av samhället inte förstår. Att gå upp i rätten mot folks åsikter och utlåtanden är omständigt och svårt att lyckas med. Här i ligger vårt första problem, hur ska vi hantera yttrandefriheten? Jag tror på varje människas eget ansvar, för inget annat medel är acceptabelt. Detta då vi kan läsa i grundlagen att "I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag." (Justitiedepartementet, 1991). Vi kan alltså inte med yttrandefriheten i behåll kontrollera människors åsikter och yttranden, så den riktiga gränsen sätts i varje människas egna värderingar.
Mitt första exempel på en individuell gränsdragning är debatten om karaktären "Lilla Hjärtat" ur Stina Wirséns barnböcker. Här ser vi personer som spärrar upp ögonen och känner sig kränkta, eller tror att andra kan känna sig kränkta, av denna enligt dem rasistiska bild av ett afrikanskt barn. Detta var dock inte tecknarens tanke, hon menar att "Hela syftet med karaktären Lilla Hjärtat är att punktera bilden av en svart figur som ett undergivet objekt. Hon är en filmstjärna, ett starkt subjekt, en förebild, en hjältinna, lika utrymmeskrävande och allmänt förtjusande som resten av det brokiga gänget." (Wirsén, 2012) Här ser vi tydligt hur vissa människor kan tycka att man gått för långt i sitt nyttjande av grundlagen, medan andra tycker att man endast vidgar samhällets vyer. Tecknaren påpekar själv just detta med de olika vyerna, och framför en intressant tanke; "Men de som säger sig behöva Lilla Hjärtat? Som ser en förebild för sina döttrar, en återupprättelse för en svart figur, varför räknas inte deras röst?" (Wirsén, 2012) Även detta får samhällets och individens eget omdöme bestämma, vems yttrandefrihet som får lov att räknas när det kommer till kritan.
När vi förflyttar oss bak i tiden, innan yttrandefriheten, blir saker och ting ännu svårare. Då präglades mångas åsikter av vad man enligt samhällsmallen skulle tycka och därför var stereotyper vanliga. Passar det sig i vår moderna tid? Kan vi verkligen anse att dessa bilder, tankar och texter går in under vår yttrandefrihets skyddsmurar? Här tror jag man måste komma ihåg det historiska värdet och att inte blanda ihop den tidens uttryck med vår tids. I debatten om Hergés Tintin i Kongo påpekades det att "Hergé var sannolikt inte rasist på något sätt, men han bidrog till att sprida stereotyper om svarta." (Jönsson, 2012) Vi kan alltså inte kräva att den tidens författare och debattörer ska ha skapat verk som är anpassade till "yttrandefrihet under ansvar", vi får istället tolka texterna som ett sätt att lära sig om den tidens värderingar utan att själva värdera. De hade åsikter och tankar byggda på sin tids samhällsdebatt, som var mycket mer begränsad än vår.
Vi har onekligen gjort det svårt för oss när vi skapat en så enormt svårbegränsad grundlag. I debatter, i media och i litteratur kommer människor alltid att ha olika tankar om vad som är bruk och missbruk av yttrandefriheten. Till och med den gräns jag tycker mig kunna sätta upp om det egna ansvaret ger ju väldigt mycket utrymme för var och en av oss att rita egna gränser, där vi tycker att de passar. När vi ger oss ut i debatt måste vi alltså vara beredda att krossa andras gränser och få våra egna sprängda, för det går inte att dra en slutgiltig gräns i denna grundlag. Kanske är det precis det som är meningen? En frihet ska inte sättas i bur, den ska vara just fri och gränslös. Men för att ingen ska fånga in vår frihet och stoppa tillbaka den i en bur tror jag ändå att det viktigaste är att vi prövar vingarna försiktigt och på ett ansvarstagande sätt, frihet under ansvar.
Källor
Justitiedepartimentet (1992) Yttrandefrihetsgrundlagen, kapitel 1
Jönsson, Martin (2012) " Anfäkta och anamma, vad sysslar Kulturhuset med?"
Wirsén, Stina (2012) "Mina kritiker har begränsad utblick"
Annons
Camera info
Camera NIKON D90
Focal length 105 mm
Aperture f/5.6
Shutter 1/40 s
ISO 1600
Comment the photo
Anonymous
Wed 30 Jan 2013 09:42
Varför ska alla vara så duktiga på att skriva? x)
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/hobbymupp/512674089/
Visa toppen
Show footer