Nästa bild

Föregående dag

torsdag 3 oktober 2013 bild 1/2

För 563 dagar sedan hade jag precis begravt min älskade vän. Agnes var där och mamma såklart. Själva det där med att gräva ner honom var inte så svårt, jag var alltid mycket starkare framför människor kring det hela. King hade redan hunnit bli helt stel, förstelnad i en sovande position som jag ägnat så lång tid åt att pilla med.
Efter att jag fått bekräftat vad jag redan visste, att King inte skulle bli bra och inte mådde bra, och jag sett att Cecilia höll med mig så tog jag beslutet att avliva honom. Det hjälper inte med 100 år av förberedelse, man tror ändå aldrig riktigt att stunden ska komma då man faktiskt ska nicka när veterinären frågar.
Cecilia tog in levande ljus, rakade örat och smörjde in det i bedövningssalva. Därefter lämnade hon oss ensamma en stund... Min trötta pojke som aldrig slickades, han var inte sån helt enkelt, slickade nu hela min handflata där den låg under hans lilla huvud medan den andra smekte hans vackra huvud och mjuka öron. Även om det har gått lång tid minns jag fortfarande precis hur det kändes med de luddiga öronkanterna mot mitt ansikte.
Så var det dags för sprutan. Cecilia intygade att han skulle somna snabbt och utan smärta, och på 15 sekunder var min gamla kille borta. Hjärtslagen kontrollerades men jag såg det, han var borta. King var inte längre i de där ögonen, han var borta.
Jag bar ner honom i hans transportlåda och pappa betalade. Vi körde hem. Tyst. Jag gick in i mitt rum med honom och delade transporten så att han låg som i en liten säng. Satt på golvet i hundra år och kände hur han stelnade. Långsamt medan jag rättade till hans position. Min bebis sov och skulle aldrig mer vakna.
Mamma kom hem och jag grät som en stucken gris. När den första chocken skrikits ur mig smsade jag Agnes och vi möttes på St Hansgården på deras lilla kaninkyrkogård där han skulle begravas med alla sina vänner.
När allt var färdigt vid graven gick jag själv till stallet för att städa ur buren och ta mina saker. Jag ville inte ha det hängande över mig, speciellt inte när det var andra där om dagarna. Hämtade en skottkärra och rensade buren, jobbade nästan maniskt med det hela. Innan kärran skulle ut igen gick jag till fårboxen, och när jag kände Krusedulls mjuka nos i min hand grät jag mer och högre än jag någonsin gjort i mitt liv. Varför?! Och jag var så himla arg på mig själv. Varför varför varför.
Det värsta för mig var känslan av alla "sista" och "aldrig" som dykt upp. Sista gången jag höll honom, sista gången jag matade honom. Allt var slut. Det fanns ingen fortsättning. Dagen efter försökte jag gå till skolan, allt medan jag grät floder. Det tog mig tills jag stod utanför dörren och grät att komma fram till att det inte var någon idé. Jag låg inne hela dagen.
<div style

0 Visa hela listan

För 563 dagar sedan hade jag precis begravt min älskade vän. Agnes var där och mamma såklart. Själva det där med att gräva ner honom var inte så svårt, jag var alltid mycket starkare framför människor kring det hela. King hade redan hunnit bli helt stel, förstelnad i en sovande position som jag ägnat så lång tid åt att pilla med.

Efter att jag fått bekräftat vad jag redan visste, att King inte skulle bli bra och inte mådde bra, och jag sett att Cecilia höll med mig så tog jag beslutet att avliva honom. Det hjälper inte med 100 år av förberedelse, man tror ändå aldrig riktigt att stunden ska komma då man faktiskt ska nicka när veterinären frågar.

Cecilia tog in levande ljus, rakade örat och smörjde in det i bedövningssalva. Därefter lämnade hon oss ensamma en stund... Min trötta pojke som aldrig slickades, han var inte sån helt enkelt, slickade nu hela min handflata där den låg under hans lilla huvud medan den andra smekte hans vackra huvud och mjuka öron. Även om det har gått lång tid minns jag fortfarande precis hur det kändes med de luddiga öronkanterna mot mitt ansikte.

Så var det dags för sprutan. Cecilia intygade att han skulle somna snabbt och utan smärta, och på 15 sekunder var min gamla kille borta. Hjärtslagen kontrollerades men jag såg det, han var borta. King var inte längre i de där ögonen, han var borta.

Jag bar ner honom i hans transportlåda och pappa betalade. Vi körde hem. Tyst. Jag gick in i mitt rum med honom och delade transporten så att han låg som i en liten säng. Satt på golvet i hundra år och kände hur han stelnade. Långsamt medan jag rättade till hans position. Min bebis sov och skulle aldrig mer vakna.

Mamma kom hem och jag grät som en stucken gris. När den första chocken skrikits ur mig smsade jag Agnes och vi möttes på St Hansgården på deras lilla kaninkyrkogård där han skulle begravas med alla sina vänner.

När allt var färdigt vid graven gick jag själv till stallet för att städa ur buren och ta mina saker. Jag ville inte ha det hängande över mig, speciellt inte när det var andra där om dagarna. Hämtade en skottkärra och rensade buren, jobbade nästan maniskt med det hela. Innan kärran skulle ut igen gick jag till fårboxen, och när jag kände Krusedulls mjuka nos i min hand grät jag mer och högre än jag någonsin gjort i mitt liv. Varför?! Och jag var så himla arg på mig själv. Varför varför varför.

Det värsta för mig var känslan av alla "sista" och "aldrig" som dykt upp. Sista gången jag höll honom, sista gången jag matade honom. Allt var slut. Det fanns ingen fortsättning. Dagen efter försökte jag gå till skolan, allt medan jag grät floder. Det tog mig tills jag stod utanför dörren och grät att komma fram till att det inte var någon idé. Jag låg inne hela dagen.

Såhär i efterhand kan jag inte se något gott i att King skulle försvinna. Jag kan se att jag har utvecklats, jag kan se vad han gjorde mig. Men själva döden känns fortfarande så hopplös. Trots det kan jag som sagt se att hans död, vad jag hellre kallar kraften av insikten han gav mig, fick mig att växa och förändrade mig in till de djupaste delarna. Allt jag står för idag grundar sig i det han lärde mig, och det han fick mig att växa in i. Jag är förevigt tacksam till den här kaninen, och han tar upp en ofantligt stor del av mitt hjärta.

Denna text kom ur mig nu, efter 563 dagar, eftersom att en annan kär gammal djurvän är sjuk. Hon väckte dessa känslor som jag inte vågat skriva ner. Tänk så skulle det inte bli bra nog? Jag kan nog fortfarande inte skriva något direkt om King, det är för stort. Men om min upplevelse kan jag skriva. Hoppas ni också får uppleva/har upplevt en så otrolig individ!

Annons

Uppladdare

har bilder i gruppen

Taggad med

Bilden saknar taggar

Geotag

Kamerainfo

Kamera NIKON D90

Brännvidd 105 mm

Bländare f/5.6

Slutartid 1/500 s

ISO 320

Datum

Kommentera bilden

Felill sö 6 okt 2013 21:20

Så hemskt :(

- Läs mer -

HobbyMupp sö 6 okt 2013 21:21

Ja usch, det hemskaste med att älska ett djur, eller något alls, är när djuret dör :(

- Läs mer -

Felill sö 6 okt 2013 21:32

Ja, verkligen.. :/

- Läs mer -

Svara

Sara lö 5 okt 2013 06:01

Åh va fint skrivet! Blir nästan tårögd :c

- Läs mer -

HobbyMupp sö 6 okt 2013 21:20

Tack!

- Läs mer -

Svara

Xanthozona lö 5 okt 2013 01:04

kram, vet precis hur den där relationen är, själsfrändedjuret. tyvärr så hålls min lilla kille borta från mig :(

- Läs mer -

HobbyMupp lö 5 okt 2013 05:20

Tack :) Usch ja, så fantastiskt när de är här... men det gör så ont när de lämnar :/

- Läs mer -

Svara

FiloSofiin fre 4 okt 2013 07:13

Du skriver otroligt fint. Sitter med tårar i ögonen.

- Läs mer -

HobbyMupp fre 4 okt 2013 08:07

Tack <3

- Läs mer -

Svara

Alwarion tor 3 okt 2013 22:15

Din text får även mig att gråta floder. Har dock aldrig behövt fatta det beslutet, utan mina vänner har försvunnit ifrån mig ändå. Den dagen Luleå försvinner vet jag inte var jag kommer ta vägen...

- Läs mer -

HobbyMupp tor 3 okt 2013 22:29

Det kan säkerligen vara nog så hemskt :( Åh ja, usch, man förstår aldrig hur hemskt det kommer kännas o man kan inte förbereda sig. Så i guess man bara får... följa med på turen

- Läs mer -

Svara

Sfut tor 3 okt 2013 22:12

Det gör så grymt ont. Så fint du skriver. Känner igen mig helt. Aldrigheten är det värsta.

- Läs mer -

HobbyMupp tor 3 okt 2013 22:28

Tack <3 Aldrigheten är hemsk :( Inget kan ändras, det är lixom... slut på riktigt.

- Läs mer -

Svara

Stroong tor 3 okt 2013 21:59

Sitter här med tårar i ögonen! Sååå himla fint och ärligt skrivet. Vilken fantastiskt klok människa du är Emma! <3
Alla individer man ägt genom åren har alla sin speciella plats i hjärtat, men så finns det de som verkligen märker en för livet. Min Pelle är och förblir min pelare i livet, min förebild, som jag så många gånger tänker tillbaka på, och minns allt det han lärde mig. <3

- Läs mer -

HobbyMupp tor 3 okt 2013 22:27

Tack, det behövde komma ut tror jag! :) O n här är så duktiga på att peppa mig på livet och förstå <3
<3

- Läs mer -

Svara