J'ai fait un rêve

Jag drömmer inte om välbetalda jobb och berömmelse. Jag drömmer inte om bröllop, drömprinsen och äkta kärlek. Jag drömmer inte om någon annan än mig.

Jag drömmer om att sitta i Paris, i en egen lägenhet, och skriva poesi. Skriva poesi vid ett gammalt träskrivbord på en gammal skrivmaskin. En lägenhet målad i ljusa färger. En katt som sover och ligger och spinner i fotöljen i vardagsrummet. Vi lever på kärlek och poesi om livet. Livet som ensam människa i Paris. För jag drömmer om att leva ensam. Ensam med min katt.

Det är hit jag brukar fly när min vardag kväver mig.

Men det är väl därför vi har drömmar. För att kunna fly vardagen. Antar att det är därför vi är så barnsligt förtjusta i såpor och filmer. För det är de liven de skildrar som vi vill ha. För våra egna saknar alltid något. Något som skulle förbättra våra liv. Iallafall enligt oss själva. Människan blir nog aldrig nöjd. Vi blir aldrig tillräckligt snygga, tillräckligt framgångsrika eller tillräckligt lyckliga. Men människan är också väldigt lat. Det kanske är värre med latheten i Sverige än någon annanstans. Det kanske är därför vi har kommit på det där lilla ordet lagom.
Ett ord som enbart vi svenskar har. Vad definerar vi som lagom då? Det kanske därför ordet är så bra. För det går inte definera. Alla har sin egen syn på vad som är lagom. Därmed behöver man inte kämpa för att vara tillräckliga. För så länge man är lagom, så är det flesta nöjda.

Personligen hatar jag ordet lagom. Just för att det inte går att definera. Som poet gillar jag att veta vad ord betyder. Veta vad de har för mening. Ord som lagom, som inte går att definera, de skrämmer mig. Ska inte skylla på att jag gillar att veta vad ord betyder. För det är inte hela sanningen. Jag är ett planeringsfreak. Jag måste veta när, var, varför, hur och vad jag ska göra saker för att vara nöjd. Kanske därför jag alltid varit 'mamman' i mitt kompisgäng. Jag som alltid håller reda på när vi ska vart och så vidare. För jag är inte bara ett planeringsfreak. Jag är ett kontrollfreak också. Att sammarbeta är nästintill omöjligt för mig. För allting måste göras på mitt sätt och vara perfekt. Kanske därför jag har så svårt för människor. För att jag vill ha allting korrekt och måste veta allting i förväg. Eller det kanske är tvärtom. Att det är inte jag som har svårt för människor, utan det är människor som har svårt för mig.

Kanske också därför jag tycker om mina drömmar. För där kan jag kontrollera allting och ingenting går fel. För när jag är där i Paris med min katt, så kan jag för ett ögonblick känna lite lugn. Lite harmoni. Lite lycka

Tack så hemskt mycket gumman! det värmer att höra det!