January
Tuesday 12 October 2010 photo 12/16
|
Avantacia - "Busan"
En häst som jag älskar lika mycket som mina egna genom åren, Busan. Vi hade faktiskt något speciellt... Såfort jag såg henne klickade det bara. Det var hon och jag. Det var inte bara jag som såg det, min mamma, ägarna, ja de flesta sa att vi passade ihop, hon och jag. Jag hanterade henne mycket, gick promenader, borstade, gosade och longerade. Hon var inte inriden pga hon, enligt ägarna, var "knäpp". Något som jag aldrig förstod och aldrig kommer att förstå, då hon enligt vad jag har upplevt är en väldigt lugn och samlad individ.
När de små shettisarna hade rivit både sin och hennes hage, stod hon kvar i den när jag kom, och smög försiktigt upp vid min sida som för att säga "förlåt, det var inte jag, jag lovar". Hom var så rädd för tråden så att hon inte vågade gå över den när den låg på marken.
När vi letade en större ponny efter Nisse (nästa bild) så blev vi erbjudna att köpa henne för en löjlig summa, men eftersom hon inte var inriden ville mamma inte köpa henne åt mig. Självklart blev jag väldigt ledsen, men jag förstod hennes argument.
När jag sa hej då till Busan sista gången, trodde jag att jag aldrig skulle sluta gråta. Börjar bli det klassiska avslutet här nu, men jag kommer verkligen aldrig glömma henne, och en dag SKA jag träffa henne igen, så är det bara.
En häst som jag älskar lika mycket som mina egna genom åren, Busan. Vi hade faktiskt något speciellt... Såfort jag såg henne klickade det bara. Det var hon och jag. Det var inte bara jag som såg det, min mamma, ägarna, ja de flesta sa att vi passade ihop, hon och jag. Jag hanterade henne mycket, gick promenader, borstade, gosade och longerade. Hon var inte inriden pga hon, enligt ägarna, var "knäpp". Något som jag aldrig förstod och aldrig kommer att förstå, då hon enligt vad jag har upplevt är en väldigt lugn och samlad individ.
När de små shettisarna hade rivit både sin och hennes hage, stod hon kvar i den när jag kom, och smög försiktigt upp vid min sida som för att säga "förlåt, det var inte jag, jag lovar". Hom var så rädd för tråden så att hon inte vågade gå över den när den låg på marken.
När vi letade en större ponny efter Nisse (nästa bild) så blev vi erbjudna att köpa henne för en löjlig summa, men eftersom hon inte var inriden ville mamma inte köpa henne åt mig. Självklart blev jag väldigt ledsen, men jag förstod hennes argument.
När jag sa hej då till Busan sista gången, trodde jag att jag aldrig skulle sluta gråta. Börjar bli det klassiska avslutet här nu, men jag kommer verkligen aldrig glömma henne, och en dag SKA jag träffa henne igen, så är det bara.
Annons
Visa toppen
Show footer