March
Wednesday 29 September 2010 photo 1/1
|
När jag var liten tvingade mamma ner mig till en grusplan. De satte en boll mellan mina fötter och jag sparkade på den. Det kändes rätt.
Samma kväll tittar familjen på damfotboll på tv. Jag var fast. Jag kunde inte slita mig från tv:n. Jag blev som förtrollad. I min fotbollskoma säger jag, "Mamma, när jag blir stor. Då, då ska jag också spela på tv."
De var orden som kom ur min munm fem år gammal. Min mamma tog det som ett skämt och skrattade bara. Men sen den dagen har jag drömt. Jag ska någon gång ta mig dit. Stå på en plan, på en arena fullsatt med en kamera som filmar alla steg. Jag behöver inte nödvändigtvis spela bra. Bara känslan.
En dröm.
Hela mitt liv har jag satsat på fotbollen. Den har alltid fått mig att må bra och känna att jag har något som jag är bra på. Motgångar som framgångar har den alltid funnits där med mig. En del av mig.
I november förra året bytte jag lag. Jag bytte från det trygga till något nytt, något bättre. Det blev tuffare,hårdare men roligare. Jag njöt och föraktade. Skulle jag vara bra nog, var jag bra nog?
Upp och ner gick det. Men det kändes bättre och bättre ändå. Man kom in i gänget och blev en av dem. Så kom jag till den tidpunkten när allt blev så mycket bättre.
I början av April gick allt plötsligt så mycket bättre. Träningarna var roliga och jag kunde inte bli mer taggad inför sesongspremiären. Den skulle spelas den 16 april på den ny renoverade A-planen som invigning. Och jag, jag skulle få stå i start elvan. Det kunde inte heller kännas bättre när jag blir kallad till sista träningsmatchen den 14 april.
Som grädde på moset fick jag på träningsmatchen äntligen spela mittback - min ordinarie position, vara kapten och matchen spelades på Trollbäckens IP - min gamla hem arena.
Allt var perfekt tills det ögonblicket kommer.
Det ögonblicket när allt stannar.
Jag bryter benet.
Jag får mitt ben avsparkat.
Det var helt omöjligt.
Vad skulle nu hända med premiären? Med konfirmations resan? Med mina betyg i falun veckan efter?
Jag kom över dessa saker och det ordnade sig. Men saker på vägen gjorde och gör mig fortfarande svag. T.ex. min dröm. Jag förlorade inte bara fotbollen och en bit av mig själv det ögonblicket. Jag förlorade också en möjlighet att uppnå min dröm.
Ett del mål var att slå laget Belebarkaby. Vilket mitt lag gjorde. Med 3-1 vann de i serien. Och visst var jag helt utom mig av glädje, men jag hade inte varit med och bidragit? Jag hade inte rört bollen, påverkat. Ett delmål som tog ganska hårt på mig.
Men nu, nu är sesongen nästan slut och vi har vunnit en serie. Det innebär att vi går vidare till slutspel. Då spelar vi som max fyra matcher - åttondel, kvart, semi och final. Men. Om vi skulle klara alla dessa matcher så kommer ännu en. Det är distrikts finalen.
Distrikts finalen spelas i Malmö på Malmö arena och kommer sändas på TV4. Det sänds på tv.
Vi hade ett möte med laget där vi satte upp ett mål, vi skulle ta oss till distrikts finalen. Såklart.
Om det nu skulle hända. Då vet jag inte vad jag skulle göra. Jag skulle vara så nära min dröm så att jag verkligen kan känna på den, gå ut och se en arena fullsatt. Känna på gräset, känna lukten, atmmosfären. Men jag skulle inte uppnå min dröm. Jag får inte spela. Jag kan inte.
Jag kan förlåta mig själv att bryta benet. Men att bryta benet och missa min livdröm. Jag vet inte om jag kan förlåta mig själv då. Jag vet inte hur jag skulle gå vidare.
Jag kanske är ny på utsidan men en del av min insida är fortfarande kvar. Drömmar försvinner aldrig. De finns där. De stannar där inne, djupt inne i själen.
Samma kväll tittar familjen på damfotboll på tv. Jag var fast. Jag kunde inte slita mig från tv:n. Jag blev som förtrollad. I min fotbollskoma säger jag, "Mamma, när jag blir stor. Då, då ska jag också spela på tv."
De var orden som kom ur min munm fem år gammal. Min mamma tog det som ett skämt och skrattade bara. Men sen den dagen har jag drömt. Jag ska någon gång ta mig dit. Stå på en plan, på en arena fullsatt med en kamera som filmar alla steg. Jag behöver inte nödvändigtvis spela bra. Bara känslan.
En dröm.
Hela mitt liv har jag satsat på fotbollen. Den har alltid fått mig att må bra och känna att jag har något som jag är bra på. Motgångar som framgångar har den alltid funnits där med mig. En del av mig.
I november förra året bytte jag lag. Jag bytte från det trygga till något nytt, något bättre. Det blev tuffare,hårdare men roligare. Jag njöt och föraktade. Skulle jag vara bra nog, var jag bra nog?
Upp och ner gick det. Men det kändes bättre och bättre ändå. Man kom in i gänget och blev en av dem. Så kom jag till den tidpunkten när allt blev så mycket bättre.
I början av April gick allt plötsligt så mycket bättre. Träningarna var roliga och jag kunde inte bli mer taggad inför sesongspremiären. Den skulle spelas den 16 april på den ny renoverade A-planen som invigning. Och jag, jag skulle få stå i start elvan. Det kunde inte heller kännas bättre när jag blir kallad till sista träningsmatchen den 14 april.
Som grädde på moset fick jag på träningsmatchen äntligen spela mittback - min ordinarie position, vara kapten och matchen spelades på Trollbäckens IP - min gamla hem arena.
Allt var perfekt tills det ögonblicket kommer.
Det ögonblicket när allt stannar.
Jag bryter benet.
Jag får mitt ben avsparkat.
Det var helt omöjligt.
Vad skulle nu hända med premiären? Med konfirmations resan? Med mina betyg i falun veckan efter?
Jag kom över dessa saker och det ordnade sig. Men saker på vägen gjorde och gör mig fortfarande svag. T.ex. min dröm. Jag förlorade inte bara fotbollen och en bit av mig själv det ögonblicket. Jag förlorade också en möjlighet att uppnå min dröm.
Ett del mål var att slå laget Belebarkaby. Vilket mitt lag gjorde. Med 3-1 vann de i serien. Och visst var jag helt utom mig av glädje, men jag hade inte varit med och bidragit? Jag hade inte rört bollen, påverkat. Ett delmål som tog ganska hårt på mig.
Men nu, nu är sesongen nästan slut och vi har vunnit en serie. Det innebär att vi går vidare till slutspel. Då spelar vi som max fyra matcher - åttondel, kvart, semi och final. Men. Om vi skulle klara alla dessa matcher så kommer ännu en. Det är distrikts finalen.
Distrikts finalen spelas i Malmö på Malmö arena och kommer sändas på TV4. Det sänds på tv.
Vi hade ett möte med laget där vi satte upp ett mål, vi skulle ta oss till distrikts finalen. Såklart.
Om det nu skulle hända. Då vet jag inte vad jag skulle göra. Jag skulle vara så nära min dröm så att jag verkligen kan känna på den, gå ut och se en arena fullsatt. Känna på gräset, känna lukten, atmmosfären. Men jag skulle inte uppnå min dröm. Jag får inte spela. Jag kan inte.
Jag kan förlåta mig själv att bryta benet. Men att bryta benet och missa min livdröm. Jag vet inte om jag kan förlåta mig själv då. Jag vet inte hur jag skulle gå vidare.
Jag kanske är ny på utsidan men en del av min insida är fortfarande kvar. Drömmar försvinner aldrig. De finns där. De stannar där inne, djupt inne i själen.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Thu 30 Sep 2010 16:33
Har du en gång varit där, finns det ingen anledning att du inte kan komma tillbaka! Juniorfotbollen har inte ens börjat för dig - det kanske är den roligaste fotbollsperioden i livet, den när man utvecklas som mest. Tänk igen. Du fick starta i laget som vann serien. Du fick vara kapten, det är en respekt man får, från fotbollen. Om ditt lag nu skulle ta sig till distriktsfinalen så vet du att du är inte ett dugg sämre än att spela i just det laget. Visst att fysiska delen tar sin tid igen men det är ditt lag. Och du är så bra att du startar på den nivån.
Laget som slog bele var inte något annat lag heller. Laget var samma lag som du varit med och format. Det är ditt lag, och du är en del av laget.
Vill du spela i tv kan du säkert hitta något lätt sätt. Men vill du leva på fotboll, leva med fotboll kommer du behöva träna massvis, ut och kicka ofta, dra ner till planen och stå och skjuta, löpa, springa intervaller, öva mottagningar, öva tillslag, övaövaöva. Och om du verkligen älskar fotboll så är det bara en njutning att få träna på det varje sekund. Och det vet jag att du gör.
Sen sa en väldigt vis person till mig en gång att "Precis som blommor kan vissna kan drömmar gå i kras. Men där en blomma vissnat växer en ännu ståtligare upp."
Glöm sen för sjutton aldrig att du är bra för vem du är, inte vad du är eller vad du gör. Tänk om ens största dröm i livet är att se ens närmaste le?
EPISKT LÅNGT INLÄGG :D
Laget som slog bele var inte något annat lag heller. Laget var samma lag som du varit med och format. Det är ditt lag, och du är en del av laget.
Vill du spela i tv kan du säkert hitta något lätt sätt. Men vill du leva på fotboll, leva med fotboll kommer du behöva träna massvis, ut och kicka ofta, dra ner till planen och stå och skjuta, löpa, springa intervaller, öva mottagningar, öva tillslag, övaövaöva. Och om du verkligen älskar fotboll så är det bara en njutning att få träna på det varje sekund. Och det vet jag att du gör.
Sen sa en väldigt vis person till mig en gång att "Precis som blommor kan vissna kan drömmar gå i kras. Men där en blomma vissnat växer en ännu ståtligare upp."
Glöm sen för sjutton aldrig att du är bra för vem du är, inte vad du är eller vad du gör. Tänk om ens största dröm i livet är att se ens närmaste le?
EPISKT LÅNGT INLÄGG :D
hskjenny
Thu 30 Sep 2010 18:15
Om den personen som stod mig närmast hade skrivit det du just skrivit hade den personen uppnått sin dröm direkt när den såg det superstora leendet som nu lagts sig på mina läppar.
Alla har vi behov, ett av mina är fotboll.
Tack! :)
Alla har vi behov, ett av mina är fotboll.
Tack! :)
Anonymous
Thu 30 Sep 2010 19:48
:) och fotboll kommer du få spela ;) ha tålamod bara :)
Jag kan ge dig styrkeövningar som gör dig snaaaaaabb!
Jag kan ge dig styrkeövningar som gör dig snaaaaaabb!
hskjenny
Fri 1 Oct 2010 16:17
Det är lungt för tillfället :) Har fått recept på fysisk aktivitet på Tyresö gym så jag är igång ganska bra :)
13 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/hskjenny/473408729/
Visa toppen
Show footer