Det spelar ingen roll hur mycket jag ger. Hur mycket jag än kämpar för att ge er vad ni vill. Obcerverar, lyssnar, svarar i telefon när du gå hem ensam berusad mitt i natten. Jag säger aldrig nej. Men jag får aldrig något tillbaka.

Den pedistal jag satt upp er på huggs nu ner bit för bit. Jag såg upp till er. Jag närmare sagt avgudade er. Men nu, nu förstår jag vad jag satt mig själv i för sits. Kanske var jag för liten för att förstå som ni alltid säger. Kanske var jag för ful eller för tjock. Inte bra nog. Inte populär nog.

Jag vill inte mer. Orkar inte lossas vara ett berg för er. Lyssna när ni vill klaga, slå eller gråta. Jag har absolut inga berg kvar nu. Inte efter detta år. Allting har jämnats med marken. Trodde att jag hade er som stöd. Men jag kunde lika gärna försvinna.

Jag gråter aldrig inför någon annan nu. Jag gråter ofta men ensam. Där mörkret faller över mig i hörnet av mitt rum. Mörkret gör mig lugn. Det klagar inte på min rädlsa. Rädlan som jag har för allt. Rädslan att förlora, slå ifrån eller stå upp.

Jag gråter tills ögonen svider.
Spelar gitarr tills fingrarna blöder.
Skriker tills rösten är hes. 
Kryper ihop feg och liten. 
Som en dammtuss som ingen ser. 
Önskar att jag kan följa med vinden bort. 

Usch att han under mig alltid ska vara först med att skriva långa saker, Jag hatar de.-.-
Men Jag vill att du ska veta, att Jag finns alltid, glöm inte bort mig, Jag lovar att svara om de är något. Så ring, bestämm om du vill träffa mig någon gång, Vad som hellst.

Plus att Jag saknar dig fan! Vi har inte sätts på länge! <3

Det spelar visst roll hur mycket du ger, hur mycket du kämpar. Att bära en tyngd som aldrig tas bort är att hålla andan för evigt. Inte en människa på denna jord klarar att vandra sin väg helt ensam. Men du är aldrig ensam. Inte en människa på denna jord orkar spela för jämnan, men i mörkret är du du. Och inte en endaste människa på hela denna jord orkar bära andras sorg, vara andras lycka, om lyckan inte återfås.

Så jag frågar dig - varför? Till vilket pris ska du försöka vara så mycket mer än vad som egentligen är den fantastiska du? Om du bär men aldrig få brista, släpp din tyngd, låt ingen lägga på så mycket mera, utan våga avlasta dig själv någon gång.

För om du alltid kvävs, aldrig får möjligheten att blomstra - hur ska du någonsin kunna sätta dig själv på din pedistal?

Ibland måste man vara nöjd med sig själv oavsett. Man borde alltid vara det, men det finns vissa tillfällen där det inte räcker att bara borde. Man måste vara nöjd med att man har sina betyg, att man är en ärlig person, ja man ska till och med vara nöjd med sina små små fräknar. Ingenting hos en själv är negativt tills man själv gör det. Så gör inget det.

Och ibland räcker det inte att vara nöjd med sig själv, utan man måste våga söka tröst hos andra. Att när någon frågar "hur mår du" svara "jag mår faktiskt inte alls så bra, jag önskar bara att jag kunde skrika tills min röst är hes."

Och jag lovar dig, att om du svarar ärligt på den lilla frågan, så kommer du snart finna en vind som du kan följa bort. Men inte som en damtuss, utan som ett moln, sakta svävandes i skyn

<3