Tyst.

Snälla var bara tyst. För en gångs skull. Jag orkar inte lyssa mer. För det är det ända jag ska göra. Lyssna på er. Sitta där och lyssna när ni spottar ut era liv och era problem på mig. När jag sedan säger något avbryts jag. Ni talar om för mig vad ni tycker, vad som är rätt och vad som är fel. Det är rätt att ni ska tala, jag ska lyssna.

Undrar ni någonsin hur jag mår? Vad jag känner?

Ni tycker ner mig när jag redan ligger under er.

Ni går på mig när jag redan vet att jag är mindre värd än er och kastar smuts på mig fast jag redan vet att jag är ful. När jag säger tyst för mig själv att jag är trött så skriker ni att jag klagar - att jag är jobbig. Pratade jag ens med er? Bad jag om er åsikt? Nu kunde ni plötsligt höra mig. Konstigt.

Ni behöver inte säga vad ni tycker för jag vet. Jag vet att jag är ful, jobbig, irriterande, negativ, klagande, tar plats, är för mycket, envis, äcklig, liten och så mycket mer. Tvärt emot allt det jag har varit innan. Så snälla, sparka inte på mig när jag redan ligger sönderslagen på marken.

Undrar ni någonsin hur jag mår? Vad jag känner?

Jag är omringad av människor men är ändå är jag så ensam.

Jag är där men inte närvarande. Sakta har jag blivit slagen, mosad och uppstyckad.

Förut så gick jag upprätt tills de skar av mina fötter på fotbollen, två rena skär rakt igenom hud och skelett.

Jag föll men fortsätte framåt på händer tills de i skolan drog av dem. Jag fick bara 4 av 10 på skrivdelen Sv NP, slamsorna ska påminna mig om att jag inte är bra nog.

Ålande, blödande och smutsig tog jag mig fram tills de äldre bestämde att jag inte mådde bra av att vara med dem. De mosade mina kvarstående lämmar.

Där låg jag och skrek på hjälp tills de andra bestämde sig för att jag var fel, jag skulle inte skrika. Jag skulle lyssna. Därför sydde de ihop min mun.

Och nu ligger jag här, lämlös och stum. Det ända jag har kvar är en hjärna som inte fungerar och ett hjärta som sakta orkar mindre och mindre. Varje morgon när jag vaknar undrar jag om jag kommer orka hela den dagen också eller om jag kommer falla ihop. Jag gråter ofta för att jag är sårbar, jag är svag som tunn is på våren. Jag väntar bara på att värmen från våren ska få mig att brista.

Undrar ni någonsin hur jag mår? Vad jag känner?

Jag vill inte absolut inte dö men jag vill heller inte leva.

oftare än vad du vet...