Sunday 26 February 2012 photo 1/1
|
Här har vi min lilla solstråle,
Robbie Lillefot Junior
En bordercolliemix på två år.
Tänkte ta och dela med mig lite om Robbies förflutna och vår historia, då jag tycker att sånt kan vara hemskt intressant! Gör gärna det samma ni också! :)
Robbie kommer från Irland där han tidigare var en stray dog, en hund som själv får klara sig på stadens gator och torg. Troligtvis var han en sådan valp som någon familj köpte som julklapp till barnen och senare kastade ut på gatan när han inte längre var "liten och söt". Detta förekommande är tyvärr väldigt vanligt på Irland. :(
Efter en tid på gatan fångades han in av områdets hundfångare som förde honom till en så kallad dog pound. Här har herrelösa hundar som fångats in fem dagar på sig att bli hittade/få en ny familj, sedan är det bye bye för all evighet. Hundar som lämnas in av ägare som inte längre vill ha dem kvar har ett dygn på sig att räddas. Just Robbie hade turen att precis i rättan tid bli räddad av Carrick Dog Shelter, en organisation som räddar herrelösa hundar på Irland och ger dem en chans att bli adopterade. Detta var Robbies biljett till livet.
Efter ungefär ett halvår på Carrick flögs Robbie över till ett jourhem i Sverige, där han fick bo under tiden han väntade på en ny familj. Han var vid det här laget ett och ett halvt år. Jag, som mycket bestämt ville ha en hund, satt och surfade runt på massor av omplaceringssidor och drömde mig bort hela dagarna - Min pojkvän, som inte ville ha hund just då, höll på att bli helt galen på mig och mitt hundtjatande dagarna i ända.
Jag hittade i somras (Juni, för att vara exakt) Robbie på hundarutanhem.se och föll direkt. Tyvärr var min pojkvän inte lika lätt att övertala som jag hade hoppats - Så jag fick släppa den drömmen - Släppa Robbie.
Jag ställde in mig mer och mer på att skaffa en valp; Då denna långsiktsplan var det enda sättet för mig att lyckas få min vilja igenom då min pojkvän var vrång - Så vi bestämde att "Ja, NÄSTA sommar, då kan vi ha hund."
Månaderna gick, och jag satt och kollade kennlar och mailade hit och dit. Sen en dag gick jag in på blocket och kikade runt ett slag - Och vem såg jag där, om inte Robbie? Hundar utan Hem hade lagt upp en annons om honom där, och jag kunde knappt tro att det var sant. Var han FORTFARANDE utan en familj?! Hur?! Detta måste vara ödet, tänkte jag.
Plötsligt släppte jag alla planer på valp, och pojkvännen som vid det här laget vant sig vid tanken på att vi skulle skaffa hund var inte svår att övertala, då han hellre ville hjälpa en hund som verkligen behövde hem snarare än en valp - Jag ringde in bums på annonsen och blev ombedd att skriva en intresseanmälan på organisationens hemsida. Sagt och gjort. De tyckte att det jag skrivit såg jättebra ut, och de gav mig numret till jourhemmet. Hon jag talade med påpekade att en annan tjej redan blivit godkänd och fått jorhemmets nummer hon också, så jag blev skitstressad och hjärtat slog i panik - "Jag MÅSTE ha den här hunden!", tänkte jag. Jag ringde direkt och flög nästan av stolen, så häpen jag blev av att höra allt jourhemsmannen berättade om Robbie. Rob lät helt FANTASTISK. Det bestämdes att jag skulle komma och hälsa på och allt gick så HIMLA snabbt! Vi hälsade på, och så klart - Han var underbar, precis som jourhemsmannen hade sagt. Vi flög på moln med pirr i magen hela vägen hem! Någon dag senare kom en kvinna från organisationen hem till oss för en intervju, papprena skrevs på, och PANG! Jag var nu hundägare. Allt kändes så overkligt!
... Så tja, nu bor han hos mig och är lyckligare än någonsin. :3 Är så glad att jag fann honom, han är min lilla oslipade diamant! ♥
Robbie kommer från Irland där han tidigare var en stray dog, en hund som själv får klara sig på stadens gator och torg. Troligtvis var han en sådan valp som någon familj köpte som julklapp till barnen och senare kastade ut på gatan när han inte längre var "liten och söt". Detta förekommande är tyvärr väldigt vanligt på Irland. :(
Efter en tid på gatan fångades han in av områdets hundfångare som förde honom till en så kallad dog pound. Här har herrelösa hundar som fångats in fem dagar på sig att bli hittade/få en ny familj, sedan är det bye bye för all evighet. Hundar som lämnas in av ägare som inte längre vill ha dem kvar har ett dygn på sig att räddas. Just Robbie hade turen att precis i rättan tid bli räddad av Carrick Dog Shelter, en organisation som räddar herrelösa hundar på Irland och ger dem en chans att bli adopterade. Detta var Robbies biljett till livet.
Efter ungefär ett halvår på Carrick flögs Robbie över till ett jourhem i Sverige, där han fick bo under tiden han väntade på en ny familj. Han var vid det här laget ett och ett halvt år. Jag, som mycket bestämt ville ha en hund, satt och surfade runt på massor av omplaceringssidor och drömde mig bort hela dagarna - Min pojkvän, som inte ville ha hund just då, höll på att bli helt galen på mig och mitt hundtjatande dagarna i ända.
Jag hittade i somras (Juni, för att vara exakt) Robbie på hundarutanhem.se och föll direkt. Tyvärr var min pojkvän inte lika lätt att övertala som jag hade hoppats - Så jag fick släppa den drömmen - Släppa Robbie.
Jag ställde in mig mer och mer på att skaffa en valp; Då denna långsiktsplan var det enda sättet för mig att lyckas få min vilja igenom då min pojkvän var vrång - Så vi bestämde att "Ja, NÄSTA sommar, då kan vi ha hund."
Månaderna gick, och jag satt och kollade kennlar och mailade hit och dit. Sen en dag gick jag in på blocket och kikade runt ett slag - Och vem såg jag där, om inte Robbie? Hundar utan Hem hade lagt upp en annons om honom där, och jag kunde knappt tro att det var sant. Var han FORTFARANDE utan en familj?! Hur?! Detta måste vara ödet, tänkte jag.
Plötsligt släppte jag alla planer på valp, och pojkvännen som vid det här laget vant sig vid tanken på att vi skulle skaffa hund var inte svår att övertala, då han hellre ville hjälpa en hund som verkligen behövde hem snarare än en valp - Jag ringde in bums på annonsen och blev ombedd att skriva en intresseanmälan på organisationens hemsida. Sagt och gjort. De tyckte att det jag skrivit såg jättebra ut, och de gav mig numret till jourhemmet. Hon jag talade med påpekade att en annan tjej redan blivit godkänd och fått jorhemmets nummer hon också, så jag blev skitstressad och hjärtat slog i panik - "Jag MÅSTE ha den här hunden!", tänkte jag. Jag ringde direkt och flög nästan av stolen, så häpen jag blev av att höra allt jourhemsmannen berättade om Robbie. Rob lät helt FANTASTISK. Det bestämdes att jag skulle komma och hälsa på och allt gick så HIMLA snabbt! Vi hälsade på, och så klart - Han var underbar, precis som jourhemsmannen hade sagt. Vi flög på moln med pirr i magen hela vägen hem! Någon dag senare kom en kvinna från organisationen hem till oss för en intervju, papprena skrevs på, och PANG! Jag var nu hundägare. Allt kändes så overkligt!
... Så tja, nu bor han hos mig och är lyckligare än någonsin. :3 Är så glad att jag fann honom, han är min lilla oslipade diamant! ♥
Annons
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/hundarihjartat/502460673/