2 November 2008
Kom hem från Österby. Det var en så höstig dag att jag var tvungen att gå ut med kameran och Winnerbäck i öronen,
Som nu när teater känns mer relevant; när det enda är mörkt som är sant förstår jag dom flyende skratten.
Men mörkret faller bittert igen. Så han skrattar med ljuset. Du gråter i tystnad igen, med alla häxor i huset. Och han ringer och säger; Det mörker Du ser gör att
Jag skall lyssna och förstå. För trots all tomhet, trots det timglas som sliter i oss så ska vi hitta en väg ändå.
Du gick sakta nerför gatan och det mörknade och blev kallt. Men jag hade din värme kvar i ryggen, och jag såg dig överallt. Det är så det är.
Direct link:
http://dayviews.com/hundrasju/2008/11/2/