februari
Visa fler 
söndag 16 maj 2010 bild 215/246
|
Det är nu jag är arg, för första gången. Innan så har jag inte blivit det, för det fanns ingenting jag kunde göra åt saken, det hade ingenting med mig att göra, även fast det fortfarande inte finns någonting jag kan göra åt saken så trodde jag att det inte var så illa ändå, men tydligen var det värre än vad jag trodde. Så mycket värre.
Jag är så arg och så otroligt ledsen. Hur kunde du? Under så lång tid? Tänkte du aldrig på oss? Tänkte du aldrig på konsekvenserna? Fem år sen, tänkte du inte då? Blev du inte rädd? Varför fortsatte du?
Innan så har jag verkligen tänk att det inte spelar någon roll, men nu vet jag verkligen inte vad jag känner. Jag är bara så otroligt arg och ledsen. Jag kan förstå om du inte tänkte på mig, men mamma? Hur har du kunnat komma hem varje dag med gott samvete? Under fem jävla år? Hur? Hur i helvete går det till? Jag vet själv att jag är en sån person som inte bryr sig så mycket om saker och ting, men det här, under fem år?
Det började alltså när jag var 14, precis då det var ett helvete för mig. Är det därför du inte har lagt dig i mitt liv så mycket? Alla gånger jag ljög, är det för att du vet hur det känns? Skulle det kännas fel att skälla på mig för någonting som du vet att du själv gör? För du har ljugit för oss i fem år nu, är det därför?
Har funderat på hur det kommer kännas och hur det kommer bli att få träffa dig sen, tänker på vad man ska säga, hur du kommer vara och vad du kommer säga. Har känt att det kommer nog gå bra och det är helt okej, men nu vet jag inte längre. Det blev helt plötsligt så mycket mer information att ta in och hantera. Så mycket som förändrar allting. Innan var det okej på något sätt, men nu, hur ska jag kunna se dig på samma sätt? Jag hatar verkligen det här. Varför händer det här mig? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Jag blir så otroligt ledsen när jag tänker på att du kommer missa min student. När jag äntligen, äntligen, tar studenten, så kommer inte du vara där. Och jag vet inte än om du ens kommer finnas där sen heller. Risken finns att du kommer missa början på mitt liv, när jag blir vuxen och växer upp på riktigt. Skaffar ett nytt och eget liv, skaffar jobb och kanske flyttar hemifrån, du kommer inte finnas här då för att uppleva det, eller hjälpa och stötta mig genom det. Det gör så ont att föreställa sig det. Visst, du kommer ju få reda på saker och ting, men det är inte samma sak som om du vore med.
Jag tänker varje dag, funderar över hur du har det, hur du mår, vad du tänker på. Tänker du på oss? Ångrar du dig? Vad pågår i ditt huvud?
Jag har försökt att skriva ett brev till dig, men jag vet inte vad jag ska säga. Vad kan man skriva? Vad får man skriva? Vad är okej? Jag är rädd, jag undrar hur du kommer reagera när du läser det. Vad kommer du tänka då? Vad kommer jag få för svar? Vill jag ens ha svar? Det finns så många frågor men jag vet verkligen inte om jag vill ha svar på dem. Jag kan hantera rätt mycket men jag vet inte vart min gräns går, för nu är det så mycket på en och samma gång. Hur mycket klarar jag av?
Jag blir rädd för mig själv samtidigt, jag har försökt gråta så många gånger men det går inte, det finns ingenting där. Jag känner ingenting, men jag vill så gärna känna någonting. Tanken på att skada sig själv är så otroligt lockande just nu, bara för att få känna någonting, men förhoppningsvis är jag stark nog för att låta bli. Det är så svårt, jag vill inte ramla ner i samma gamla skit, men för varje dag som går så känns det mer och mer som att jag är påväg ditåt, åt samma håll som för några år sen. Ner i skiten igen.
Jag saknar dig så otroligt mycket.
Jag är så arg och så otroligt ledsen. Hur kunde du? Under så lång tid? Tänkte du aldrig på oss? Tänkte du aldrig på konsekvenserna? Fem år sen, tänkte du inte då? Blev du inte rädd? Varför fortsatte du?
Innan så har jag verkligen tänk att det inte spelar någon roll, men nu vet jag verkligen inte vad jag känner. Jag är bara så otroligt arg och ledsen. Jag kan förstå om du inte tänkte på mig, men mamma? Hur har du kunnat komma hem varje dag med gott samvete? Under fem jävla år? Hur? Hur i helvete går det till? Jag vet själv att jag är en sån person som inte bryr sig så mycket om saker och ting, men det här, under fem år?
Det började alltså när jag var 14, precis då det var ett helvete för mig. Är det därför du inte har lagt dig i mitt liv så mycket? Alla gånger jag ljög, är det för att du vet hur det känns? Skulle det kännas fel att skälla på mig för någonting som du vet att du själv gör? För du har ljugit för oss i fem år nu, är det därför?
Har funderat på hur det kommer kännas och hur det kommer bli att få träffa dig sen, tänker på vad man ska säga, hur du kommer vara och vad du kommer säga. Har känt att det kommer nog gå bra och det är helt okej, men nu vet jag inte längre. Det blev helt plötsligt så mycket mer information att ta in och hantera. Så mycket som förändrar allting. Innan var det okej på något sätt, men nu, hur ska jag kunna se dig på samma sätt? Jag hatar verkligen det här. Varför händer det här mig? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Jag blir så otroligt ledsen när jag tänker på att du kommer missa min student. När jag äntligen, äntligen, tar studenten, så kommer inte du vara där. Och jag vet inte än om du ens kommer finnas där sen heller. Risken finns att du kommer missa början på mitt liv, när jag blir vuxen och växer upp på riktigt. Skaffar ett nytt och eget liv, skaffar jobb och kanske flyttar hemifrån, du kommer inte finnas här då för att uppleva det, eller hjälpa och stötta mig genom det. Det gör så ont att föreställa sig det. Visst, du kommer ju få reda på saker och ting, men det är inte samma sak som om du vore med.
Jag tänker varje dag, funderar över hur du har det, hur du mår, vad du tänker på. Tänker du på oss? Ångrar du dig? Vad pågår i ditt huvud?
Jag har försökt att skriva ett brev till dig, men jag vet inte vad jag ska säga. Vad kan man skriva? Vad får man skriva? Vad är okej? Jag är rädd, jag undrar hur du kommer reagera när du läser det. Vad kommer du tänka då? Vad kommer jag få för svar? Vill jag ens ha svar? Det finns så många frågor men jag vet verkligen inte om jag vill ha svar på dem. Jag kan hantera rätt mycket men jag vet inte vart min gräns går, för nu är det så mycket på en och samma gång. Hur mycket klarar jag av?
Jag blir rädd för mig själv samtidigt, jag har försökt gråta så många gånger men det går inte, det finns ingenting där. Jag känner ingenting, men jag vill så gärna känna någonting. Tanken på att skada sig själv är så otroligt lockande just nu, bara för att få känna någonting, men förhoppningsvis är jag stark nog för att låta bli. Det är så svårt, jag vill inte ramla ner i samma gamla skit, men för varje dag som går så känns det mer och mer som att jag är påväg ditåt, åt samma håll som för några år sen. Ner i skiten igen.
Jag saknar dig så otroligt mycket.
Kommentera bilden
7 kommentarer på denna bild
Visa toppen
Visa sidfoten