Bilddagboken kanske inte är den bästa platsen för det här.

Jag vet.

Just nu måste jag bara får skriva av mig på en plats där det inte känns som om jag trycker upp min existens i ansiktet på någon. Där den som vill vet hur jag känner mig just nu kan få reda på det. Om det är helt fel av mig, må så vara.

Allting gör ont. Det är så det är. Hela kroppen är öm, mitt huvud värker och det känns som om någon dragit åt ett skruvstäd över bröstkorgen på mig. Blir överansträngd av ingenting. Om det vore en förkylning, ett virus, hade det inte varit så farligt. Men jag vet att det inte är så, även om det mycket väl kan göra mig sjuk.

Det är känslan när allting långsamt verkar falla sönder runt omkring mig. Inuti mig. Överallt.

Sant är att det inte plötsligt dykt upp, men idag är en av de sämsta dagarna hittills. Den välbekanta känslan av att ha förstört eller förlorat något viktigt fullständigt kramar andan ur mig. Kan inte äta, vill bara gråta.

Inte kan jag heller peka på något som knuffat mig fullständigt ur balans. Det bara händer, och plötsligt kan jag inte ens låtsas att jag är okej. Det lilla försvar jag hade för att dölja hur fragil och svag jag är - som bortblåst. Mina svaga punkter blottade på ett fult och ovärdigt sätt. Allt som kastas mot mig träffar hårt.

Jag har försökt att röra mig bort från hur jag är och hur jag mår, försöker fortfarande. Vill hitta ett möjligt nästa steg för att kunna ta mig framåt. Och jag har långsamt gjort nödvändiga förändringar, men varje gång, varenda jävla gång, faller marken i bitar under mig. Varje gång slutar det med att jag försvinner djupare ner i träsket.

Jag är trött på mig själv. Önskar att jag klarade mer. Vill vara stark.

Men nej. Istället faller jag isär av till synes ingenting.

Det lustiga är att jag ändå tror att det blir bättre. Någonstans har jag ett klyschigt hopp om en ljusare framtid. Att jag blir... lycklig. Även om jag just nu helst vill kura ihop mig till en boll och ha någon som bara kan krama mig när jag gråter som om allt vore slut, så klarar jag mig. Jag har hållit mig flytande så länge, det går på ren rutin. Jag står fortfarande, om än inte så stadigt.

Just nu mår jag sämre än jag någonsin gjort innan, men samtidigt har jag heller aldrig haft så mycket jag vill kämpa för och hålla fast vid.

Men jag kommer behöva de jag älskar för att klara av det.

Jag har aldrig varit så rädd att förlora i hela mitt liv.

Du har fortfarande mig sötnos. Som jag lovat.