January
Wednesday 15 July 2009 photo 1/1
|
Men fan tablogg.se, den jävla sidan tycker inte att jag ska få logga in, men jag behöver verkligen skriva av mig. Jag lämnar ut mig själv lite nu, men det är sånt du får ta. För jag... måste bara få ut det. Det känns bättre så.
Jag har verkligen inte... mått som en prins de sista timmarna.
Jag kom just på varför. Det är det här med ångest. Jag kom just på var den kom ifrån. Klart jag har den här vanliga "tonårsångesten", som alla sjuttonåriga tjejer har.
Min relation med min pappa är inte världsbäst, jag har många gånger velat flytta därifrån. Jag trivs inte där, känner mig orättvist behandlad och framför allt bortglömd. Helt jävla osynlig. Antingen det eller så blir man behandlad som om jag fortfarande var fjorton. För övrigt bodde jag själv när jag var hos min mamma då, p ga jobbsituationer för min mamma. Och det gick bra, för min mamma tror på mig. Klart, vi har också en del kommunakationssvårigheter, men vad sjutton. Det är helt friskt, det är svårt att få till en perfekt relation (Omöjligt, faktiskt), så jag är nöjd ändå.
I alla fall...
Hur ska man berätta för sin pappa att man inte klarar av att bo där? Det klarar jag såklart inte heller av, jag är så jävla vek när det kommer till det där. Jag menar... Det är ju fortfarande min pappa. Jag älskar ju min pappa.
Och för... Vad är det, snart tre år sedan, efter min mamma kommit ut ur ett långt förhållande och skaffat en ny pojkvän... Det... Ja, saker kändes lite annorlunda med honom. Håkan hette han. Helt annorlunda från hennes ex. Han bodde i Sundsvall (eller bor, vad vet jag), hade en helt underbar hund som hette Maya. De träffades genom mammas kusin, Burre, som då var kompis med Håkan.
Vi brukade ofta åka dit, hälsa på Håkan och... Ja, bo där och så. Såklart.
Han brukade alltid "tvinga" mig att ge honom en kram och berätta för mig hur intressant och roig han tyckte att jag var. En smart, söt och intressant tjej som han visste kunde göra vad som helst, bara jag lade manken till. Som, när han upptäckte att jag skar mig, verkligen satte sig ner och hade ett långt samta med mig om det, flera faktiskt. Som fick mig att tänka på... himla mycket faktiskt. Han är inte dum, den där Håkan, tänkte jag. Medans när min far fick reda på detta, bara frågade varför. Sen var det som inget mer med det.
Jag tvivlar nu inte på att min pappa bryr sig om mig. Men det märks inte. Inte ens lite. Inte på riktigt.
I vilket fall som helst, så, ja, sommaren '07, den 7 Augusti, då jag stod och köade för att få se Dir en grey, var helt uppfylld av ett lyckorus som kändes som att det skulle vara för evigt, ringde min mamma.
Har adrig hört henne så arg. Berättade att det var slut mellan dem, att Håkan hade varit trogen mot henne. Otrogen?! Håkan?!
Det kändes fan som en omöjighet. Det var ett svek mot min underbara mamma, men det kändes lika jävla mycket som ett svek mot mig.
Jag bara stod där och höll masken tills jag lagt på med mamma, när hon lugnat ner sig. Jag tror jag sprang därifrån, ställde mig - nej, satte mig - i ett hörn där utanför fryshuset och ringde Mattias. Bara grät. Förklarade vad som hänt. Pratade med Jenny, som jag var där med och bara grät igen.
Sen slöt jag igen det. Jag tänkte på det, men jag vet inte om jag verkigen tänkte igenom vad det verkligen betydde för mig-
Det kändes som att jag hade förlorat en... pappa, tror jag.
Min poäng är att det känns som att det hålet fortfarande är tomt, mitt "pappa-fack" är ledigt.
Och jag vet inte hur jag ska fylla det.
Ja, nu har jag klagat klart.
Jag har verkligen inte... mått som en prins de sista timmarna.
Jag kom just på varför. Det är det här med ångest. Jag kom just på var den kom ifrån. Klart jag har den här vanliga "tonårsångesten", som alla sjuttonåriga tjejer har.
Min relation med min pappa är inte världsbäst, jag har många gånger velat flytta därifrån. Jag trivs inte där, känner mig orättvist behandlad och framför allt bortglömd. Helt jävla osynlig. Antingen det eller så blir man behandlad som om jag fortfarande var fjorton. För övrigt bodde jag själv när jag var hos min mamma då, p ga jobbsituationer för min mamma. Och det gick bra, för min mamma tror på mig. Klart, vi har också en del kommunakationssvårigheter, men vad sjutton. Det är helt friskt, det är svårt att få till en perfekt relation (Omöjligt, faktiskt), så jag är nöjd ändå.
I alla fall...
Hur ska man berätta för sin pappa att man inte klarar av att bo där? Det klarar jag såklart inte heller av, jag är så jävla vek när det kommer till det där. Jag menar... Det är ju fortfarande min pappa. Jag älskar ju min pappa.
Och för... Vad är det, snart tre år sedan, efter min mamma kommit ut ur ett långt förhållande och skaffat en ny pojkvän... Det... Ja, saker kändes lite annorlunda med honom. Håkan hette han. Helt annorlunda från hennes ex. Han bodde i Sundsvall (eller bor, vad vet jag), hade en helt underbar hund som hette Maya. De träffades genom mammas kusin, Burre, som då var kompis med Håkan.
Vi brukade ofta åka dit, hälsa på Håkan och... Ja, bo där och så. Såklart.
Han brukade alltid "tvinga" mig att ge honom en kram och berätta för mig hur intressant och roig han tyckte att jag var. En smart, söt och intressant tjej som han visste kunde göra vad som helst, bara jag lade manken till. Som, när han upptäckte att jag skar mig, verkligen satte sig ner och hade ett långt samta med mig om det, flera faktiskt. Som fick mig att tänka på... himla mycket faktiskt. Han är inte dum, den där Håkan, tänkte jag. Medans när min far fick reda på detta, bara frågade varför. Sen var det som inget mer med det.
Jag tvivlar nu inte på att min pappa bryr sig om mig. Men det märks inte. Inte ens lite. Inte på riktigt.
I vilket fall som helst, så, ja, sommaren '07, den 7 Augusti, då jag stod och köade för att få se Dir en grey, var helt uppfylld av ett lyckorus som kändes som att det skulle vara för evigt, ringde min mamma.
Har adrig hört henne så arg. Berättade att det var slut mellan dem, att Håkan hade varit trogen mot henne. Otrogen?! Håkan?!
Det kändes fan som en omöjighet. Det var ett svek mot min underbara mamma, men det kändes lika jävla mycket som ett svek mot mig.
Jag bara stod där och höll masken tills jag lagt på med mamma, när hon lugnat ner sig. Jag tror jag sprang därifrån, ställde mig - nej, satte mig - i ett hörn där utanför fryshuset och ringde Mattias. Bara grät. Förklarade vad som hänt. Pratade med Jenny, som jag var där med och bara grät igen.
Sen slöt jag igen det. Jag tänkte på det, men jag vet inte om jag verkigen tänkte igenom vad det verkligen betydde för mig-
Det kändes som att jag hade förlorat en... pappa, tror jag.
Min poäng är att det känns som att det hålet fortfarande är tomt, mitt "pappa-fack" är ledigt.
Och jag vet inte hur jag ska fylla det.
Ja, nu har jag klagat klart.
Comment the photo
<3 Jag kan inte säga att jag förstår hur du känner, för alla hanterar det olika, jag kan bara säga att jag varit i samma situation och att jag vet hur mycket det suger, att inte kunna fylla upp den där saknaden, och även om en pappa finns närvarande, betyder inte det att han kan fylla upp den saknaden. Nu är det jag som klagar i ditt inlägg, det jag vill säga är att du är underbar, och du kan klara allt, det tvivlar jag inte alls på. Du är underbar, och även om en saknad inte fylls, så kan man klara det, och det kommer du att göra <3
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/i-karos/391101157/
Visa toppen
Show footer