Stiger upp ur sängen fönstret har stått på glänt bredvid mig
har sovit snett och från gårdagen så har jag sår som svider
vaknar upp ur morgon lugnet av att någon i huset breve skriker
dom lugnar väll ner sig med tiden tänker jag och vänder kudden
sen slummrar jag till helt plötsligt och finner mig ovanför udden
tar tag i suddet och försöker sudda, sudda sura minen
men har för ont i huvudet av mina piller, hör nu när vinden viner.
Nu är det vinter tider och alla ska sitta inne tysta
alla ska öva in julsånger till lucia då alla måsste sitta tysta och lyssna
trots att man vill brista, av skratt för att någon ser helt löjlig ut
så sitter man bara kvar på sin plats och håller greppet om sin trut.
Ser vädret ta sin gång utanför mitt fönster flyger 1000 fåglar
tänkte ta steget ut och gå på en gång men jag vet inte om jag vågar
i skogen bakom huset där står nåon och sågar, sågar fram veden
så han kan elda med den och förbruka den vettigt och ansvarsfullt
men han tar inte in den utan kastar in den i ett ensamt rum.
Alla tröttnar iallafall tillslut och då så orkar ingen bry sig längre
men alla har inte den inre styrkan så vissa tärs ut mer i längden
du ligger där helt stel i sängen och tanken den står stilla som is på havet
du drar händerna över ansiktet, suckar tungt och märker sen att du är vaken
och fördjupar sedan andetagen
carpe diem din jävel
ta tag och fånga dagen.
Du kan resa bort nu till varma solen och nätter utav party ljus och halvmånar över lugna stranden
jag sitter kvar här i ingenstans och tittar ut över maren och gungar med fötterna utöver den ruttna brygg kanten
jag ser på tanten, som matar alla fåglar som snubblar sig över hala isen
tar ur min hörlur och skådar ljudet, någon hostar, någon nyser
någon skryter hur han fryser och någon suktar tungt och stressar
någon berättar om sina problem med kärleken och hur han inte kan gå till nästa
några andra pratar om vilka som är dom bästa och då orkar jag fan inte lyssna längre, sen nyper jag mig i armen, jag ligger kvar i sängen.
Snön kan falla tyst och landa som sandkorn på marken
och så blir det kallt men ingen klär sig efter väder
alla ska va snygga det är ytan som räknas här i världen
hälften får rimma för mig resten får bara hänga ihop
den ensamma mannen kommer inte upp ifrån hans grop
han skröt om ''jag e stor'' och han va stark och han va kungen överallt
han kunde vara ute längst i bitande kylan men inombords så va han alltid kall
jag hör hundens skall och ser hur han smäller igen dörren och tar av sig masken
hur han fyller glaset med vatten innan han förändrar färg och spyr sen upp alla ånger känslor rakt ner i vasken.
Mina bokstäver har eget humör, vissa är spetsiga vissa är runda vissa ser ut som dom dör, vissa är kantiga vissa är ovala inget är precis som det bör
min kropp börjar bli mör och jag har tappat gnistan
två sekunder senare så får jag andas djupt, tiden har nått fram till kistan.
Alltihop är så klart, suckar tungt och säger jag kan se det nu
någon gråter i svarta kläder för hans närmaste älsklings liv har tagit slut
jazzet spelar i någon bar och någon rusar ut och drama musiken i eftertexten på filmen får rulla på vackert
och spindelnätet får vaja i busken tills den bryts utav en gnutta droppe vatten.
Man skålar och går sen hem och tar på sig sina bördor
man suckar åt sina mödor och allt som man behöver göra för att kunna må bra en dag, jag sa va den du är, va inte jag.
Värmen stiger i benen och kroppen är helt avslappnad
hjärtat ligger i någon annans armar, och min tanke är helt borttappad
alla berättar skämt och skrattar högt men jag bah står där och försöker fatta.
Fiolen drar sin sista stråke fågel fenix vilar lugnt i askan
mannen vet att det är hans födelsedag men när familjen kommer så spelar han endå helt överraskad
han får saker som sen läggs i askar som ska pryda hela hans liv
men igentligen är det bara mer att hålla reda på, han förlorar mera tid.
Alla går ett varv runt jorden innan man sen tar trappan ner mot kistan
man tittar upp mot natthimlen utanför förnstret och önskar sig något av stjärnfallets gnista
man önskar att man var den sista som fick blotta sig för kniven som flög fram så fort
man ångrar allt som hänt och vill förlåta alla som man sårat, men det är du som är som du är och då har du fortfarande kvar allt det som du gjort
vissa har det i hjärtat vissa i ångern, och vissa har alla dina händelser någonstanns på nått kort.
Jag har allting jag behöver hjärtat det kan hoppa slag
jag är jag jag har mina sämre sidor men kan leva bara det är så nu att du stannar kvar
för om du för all framtid vill hålla min hand enda tills graven skiljer oss åt så är allt underbart
men jag har inte öppnat mig helt än men jag älskar dig så än så länge väntar mitt hjärta på ditt svar.
Hör havets brus och glimmrandet tynar in som juletid
brisen och måsarnas sus från sommarn påminner oss om att prisa allas liv
sen stirrar man efter svaren i glaset och klagar på för lite tid
sen orkar man inte denna dagen och sveper en hel låda vin.
Jag tar tag i glaset med bitter dricka och skålar högt i skyn
men jag ljuger bara du har bara inte funnit lurendrejeriet i ögat under mitt ögonbryn.
Det här är sagan om för länge sen, ingen vet om den har hänt
spelar roll
den måste berättas vidare
så den kommer för alltid berättas om och om igen
Av: Meusveritas

du skriver så underbart fint!