December
Sunday 16 January 2011 photo 1/1
|
Sunday 16 January 2011 photo 1/1
|
|
Skräcknovell av Emma i 8B
Huvudperson: Emma {jag}.
Handling: Emma känner konsitga vindar komma förbi och vill veta varför...
Om huvudpersonen: Emma är 14 år. Hon gillar att lyssnar på musik, vara med kompisar och att åka skateboard. Hon har brunt hår och bruna ögon.
- Ahh!, skrek jag och lyfte mig upp snabbt, jag slog i huvudet i taket.
Jag tittade mig omkring och märkte att det bara var en mardröm som jag hade drömt. Jag hade drömt att dom nästan tog mig. Men jag visste inte riktigt vad "dom" var för något. Var det varulvar eller kanske vampyrer? Skit samma, tänkte jag och la mig ner igen. Jag kunde inte sova, jag undrade vad det var som försökte ta mig. Plötsligt så hörde jag ett ljud från magen. Jag visste inte om magen ville ha mat eller dricka. Men jag kunde inte ligga i sängen och undra över det hela natten så jag gick ner för trappan från sängen och in mot köket. Jag öppnade kylen och såg att det inte fanns något mer än mjölk. Skulle jag ta mjölk eller vatten från kranen. Helt plötsligt så sa det bara stop i min hjärna. Jag visste inte ens om jag ville dricka längre. Men jag tänkte att jag skulle prova att dricka något så att jag inte blev törstig igen. Jag öppnade kylen igen som helt plötsligt var stängd. Mjölken var inte kvar. Såg jag i syne eller hade någon tagit mjölken? Jag blev orolig. Kanske var drömmen en varning? En varning på att något hemskt skulle hända. Jag kände att en vind kom från vardagsrummet. Är fönstret kanske öppet? Jag gick mot vardagsrummet. Det var kolsvart och blommornas blad rörde inte sig i fönstret och fönsret var inte ens öppet. Men var kom då vinden ifrån? Kanske är katten uppe. Jag gick mot köket och öppnade dörren till mamma och pappas sovrum. Katten sov bredvid mamma. Plötsligt så kändes det som att någon stog bakom mig. Jag vände mig om och ingen var där. Jag blev rädd och sprang in mot mitt rum. Jag klättrade snabbt upp för trappan och la snabbt täcket över huvudet. Var det en mördare som sprang runt i lägenheten som hade sett mig och försökte att skrämma in mig i mitt rum så att jag inte skulle se honom? Jag la i sängen i minst två timmar och jag andades så tyst som jag kunde och såg mig omkring. Jag tänkte nästan inte eftersom jag trodde att "han" skulle höra det. Jag var livrädd, jag vågade inte ens öppna täcket litet, inte ens sova nära stegen för tänk om han kom där? Skulle jag dö nu? Skulle han äta upp mig sedan? Eller skulle han döda min mamma? Min pappa kanske? Eller kanske min syrra? Tänk om han dödar hela min familj, och kanske hela släkten med? Plötsligt så hörde jag att ytterdörren gick igen. Jag hade inte hört ett skrick eller några fotsteg. Jag tror att han har gått men jag vågade inte gå upp och titta. Jag fick i alla fall en lättnad och kunde äntligen sova.
Jag vaknade upp med av att mamma kallade på mig:
- Dags att vakna, klockan är 12. Du kan inte sova hela dagen Emma! , sa mamma och öppnade min dörr.
Jag klättrade ner från stegen och suckade. En ny dag. Jag kollade ut genom köksfönstret. Solen sken och gräster var grönt. Det var inte ett enda moln på himmelen. Jag gick mot min garderob. Jag tog ut en av mina tokio hotel t-shirtar och ett par jeans med en massa hål i sedan så gick jag mot toaletten. Jag skrek:
- Jag går in och duschar!
Jag fick ett okej tillbaka av mamma.
Jag gick ut från badrummet med blött hår. Jag tog fram fönen och började att föna håret. Då ringde det på dörren och eftersom jag stog närmast så stängde jag av fönen och öppnade dörren. Det var Emma. Hon stog där med en skateboard i handen.
- Är du redo? , frågade hon med ett stort smile på läpparna.
- Jag ska bara föna klart håret, sa jag och fortsatte att föna.
Emma tog fram vår andra fön och fönade mitt hår på andra sidan så att det gick snabbare. Det tog ungefär bara fem minuter att föna det då. När håret var torrt så tog jag en gummisnodd och satte upp håret i en knut, sedan så sprang ja in på rummet och hämtade min buddha skateboard. Jag tog på mig mina lila skor och sedan så gick vi. När vi var ute ur trappan så började Emma att prata om att det hände konsitga saker hos henne inatt. Jag berättade om att det hade hänt samma sak hos mig med, med vindar och händer. Vi båda tyckte att det lät konsitgt. Och det var desutom exakt samma tid som det hade hänt så det var nog ingen som försökte att lura oss. Vi blev misstänksamma. Och i ungefär 5 minuter så var det tyst. Ingen av oss sa något, vi gick bara där helt tysta med våra skateboardar i händerna. Jag kollade upp upp, himmlen var helt grå.
- Kolla!, sa jag och pekade mot himmeln.
- Det börjar nog snart att regna, ska vi dra hem till mig istället? Frågade Emma och gick mot hennes trapp.
- Okiii, sa jag och sprang efter.
Emmagick upp på hennes skateboard och åkte skateboard dit istället. Jag kände för att springa istället så jag gjorde det. Emma hade redan hunnit till lekplatsen. Varför står jag bara här och tänker, tänkte jag och sprang det snabbaste som jag kunde till Emmas trapp.
- Haha, jag kom först! , sa en andfådd liten Emma
Emma tog upp sina nycklar och öppnade porten. Vi sprang upp för trapporna.
- Äntligen uppe! , sa jag och väntade på att Emma skulle komma.
- JAG HATAR TRAPPOR! , hörde jag att Emma sa. Hon var nog arg på trapporna.
- ADHD – unge! Kommer du eller?! , sa jag.
När jag hade sagt det så kom Emma uppspringandes från trapporna. Hon var jätte andfådd. Det såg ut som att hon skulle dö.
- Du överlevde! , sa jag och klappade.
Jag fick en bitchblick tillbaka av Emma. Hon låste upp dörren och gick in. Jag gick efter och tog av mig skorna.
- HEJ!!! , skrek Emma men hon fick inget svar tillbaka.
Det betydde att ingen var hemma. Och "ingen är hemma" betyder hög musik och matkrig! Något som dödar tiden i alla fall. Emma såg på mig. Jag kände ingen blicken. Det var "jag-är-rädd-att-den-läskiga-saken-ska-komma-tillbaka" blicken.
- Okej, sa jag och tog på mig skorna och gick hem.
*Hemma hos mig*
Jag öppnade dörren och gick in. Jag tog av mig skorna och gick in mot mitt rum. Jag öppnade lådan med pyjamas i och tog ut en pyjamas med svampbob på. Sedan så tog jag ut ett par håliga jeans och en t-shirt med fåglar på. Jag gick igenom köket, in i badrummet. Där hämtade jag underkläder, tandborste, tandkräm och hårinpackning. Jag tog min kånken väska och stoppade ner allt i den. Sedan så tog jag tag i kånken väskan och i kameraväska och gick mot dörren. Jag tog på mig mina skor och sa:
- Heejdåå! Jag sover över hos Emma!
Jag stängde igen dörren och gick ut från trappan.
*Utanför Emmas trappa*
Jag ringde på porten. Jag hörde att dörren låstes upp och öppnade den. Jag gick in i trappan och sprang upp till Emmas dörr. Emma stog där och väntade på mig. Plötsligt så såg jag en kastrull full med spaghetti och vatten. Emma sprang mot mig och satte den på mitt huvud.
- AHHHH!! HÄÄÄÄMMMDD! , skrek jag och sprang in och öppnade kylskåpet.
Jag tog fram en ketchup flaska och tog av korken. Jag tömde hela flaskan i en kastrull som var full med köttfärssås. Jag tog ut en senaps flaska och gjorde samma sak. Sedan så hittade jag vitpeppar och hällde i det med. Sedan så väntade jag. Jag väntade på att Emma skulle komma in så jag kunde få min hämd. Hon kom insmyggandes och trodde att jag inte såg henne. Men det gjorde jag. Jag skrek:
- HÄÄÄMD!!! , och satte kastrullen rakt på hennes huvud.
Då kom skrattet. Vi kunde inte sluta skratta. Vi satt på köksgolvet fulla med spagghetti och någon äklig sås och skrattade. Emma kollade mot badrummet och sa:
- Hårinpackning?
- Hårinpacking! , fick bli hennes svar.
Vi båda fattade vad vi skulle göra nu. Vi gick in till badrummet och satte på slangen till duschen. Vi skulle egentligen tvätta av den äkliga maten från oss men det blev istället ett vattenkrig. Hela badrummet var blött. Vi stängde av slangen och bytade om till pyjamas istället.
- Manikyrkväll?
- MANIKYRKVÄLL!
Jag tog fram hårinpackningen och Emma gjorde ansikskräm. Vi satte i hårinpackingen och tog på ansikskrämen. Vi liknade troll med fettigt, vitt hår och som hade rosa ansikten. Sedan så satte vi "Fall out boy/Tokio Hotel" på högsta musik och sprang runt i lägenheten. Efter ett par varv i lägenheten så såg vi att handtaget vred sig. Men ingen öppnade. Vi kollade i titthålet men det var ingen där. Skulle det hända samma sak som igår? Vi kände att en vind kom från köket. Vi gick mot köket för att titta vad som var där. Det var tomt. Plötsligt så hörde vi att handtaget åkte ner. Ingen av oss vågade gå ut och titta vad som det var. Dörren öppnades och vi vågade fortfarande inte kolla. Vi hörde att dörren åkte igen.
- OMG! , viskade Emma i mitt öra av rädsla.
Vi såg en skugga som närmade sig mot oss. Ljuset i köket var släckt så vi såg inte vad det var som nu stog i dörröppningen. "Saken" som stog bara stog där tände lampan och sammtidigt som "saken" skrek så skrek vi. Efter ett par minuters skrikning så märkte vi att det bara var Emmas bror.
- OMG! Varför skrämmer du oss?! , sa Emma och lät sur.
- Vadå det är ju ni som skrämmer mig. Med vitt hår och rosa ansikte! , sa han och stirrade på oss. Han tänkte precis vända sig om och gå när Emma skrek.
- VÄNTA!
- Vad?! , sa han och stannade till.
- Har mamma sagt något om varför som det kommer luft överallt hela tiden? , sa Emma.
- Nej? , svarade han på frågan och gick mot sitt rum.
*Efter en timmes tänking*
Vi bestämde oss för att gå till Timmy och fråga honom om det hände samma sak med honom. Vi gick mot dörren, tog på våra skor och gick ut. När vi var ute ur trappan så såg vi att det stog en konstig man ett par trappor bort. Han såg jätte läskig ut. Vi såg inte riktigt vem som det var. Vi gick mot honom, vi skulle ändå gå den vägen. När vi gick förbi honom så stirrade han och slickade sig runt munnen. Plötsligt så kände vi att han sprang efter oss. Vi kollade bak och det gjorde han.
- NEEEJ! Vad ska vi göra?!?!?! , skrek jag och sprang så fort som jag kunde.
Jag fick inget svar av Emma. Vi sprang och sprang. Vi blev tröttare och tröttare. Mannen bakom oss blev inte trött. Han blev bara piggare och piggare. Vi orkade snart inte mer. Vi båda stannade till för att andas. Det kändes som att lungorna skulle explodera. Jag kände att det blev mörkt. Jag kände att jag inte var ensam i mörkret. Plötsligt så blev det ljust igen. Jag och märkte att mina händer var bundna. Jag såg att Emma stog bredvid mig och hennes händer var också bundna. Det kom in en man i rummet. Han hade en kniv i handen.
- Vet ni vad detta är? , frågade han och gick runt med kniven i luften.
- Ja? , svarade vi sammtidigt.
Han satte den runt Emmas hals och sa:
- Och ni förstår nog vad som kommer att hända nu? , sa han och riktade den närmre mot halsen.
Jag kunde inte titta längre. Jag kunde inte se på när min vän blev dödad. Jag fick ångest. Jag föll mot golvet. Jag hörde ett duns. När jag öppnade ögonen så låg Emma där. Hela hennes hals var blodig. Jag hörde en röst som sa till mig:
- Eftersom att du inte såg det så ska du få se detta.
Mannen tog en större kniv och satte den vid Emmas öra. Han skar av örat och la den i en skål. Han skar av det andra örat med. Sedan så tog han mitt öra. Han skar av det och jag skrek. Det gjorde så ont. Jag fick tårar i mina ögon. Jag ville inte dö. Inte såhär i alla fall. Mannen frågade om det gjorde ont. Jag svarade inte. Han tog tag i tre av mina fingrar och skar av dom med. Han frågade igen om det gjorde ont. Jag svarade inte. Plötsligt så kom det en man med väst och pistol inspringandes i rummet. Han skrek:
- NER! NER PÅ MARKEN OCH SLÄPP KNIVEN!
Mannen släppte kniven som kom rakt in i min arm och la sig ner på marken. Jag orkade inte skrika aj längre. Jag orkar inte ens se längre. Helt plötsligt så var det inte värt det längre. Det kom in ett par män till med västar och pistoler. De satte handbojor på mannen och förde ut honom. Dom bärde ut mig från rummet och satte mig på en "rullande säng". De rullade in mig i en ambulans.
Efter ett par dar så vaknade jag igen. Jag visste vad som hade hänt och jag kunde inte få ur bilderna ur huvudet. Jag såg att mamma och pappa satt och grät. Men de fick leenden när de såg att jag hade vaknat igen. Jag såg mig omkring. Det var vitt överallt. Jag hade fortfarande bildera kvar. Och smärtan ville inte försvinna.
Ett år senare...
...så fanns inte jag längre. Jag tog självmord. Jag klarade inte av smärtan längre. Jag hade sett en av mina bästa vänner dö. Sånt klarar inte en människa att se.
Visa toppen
Show footer