Att jämnt och ständigt försöka gå med ett leende på läpparna fast inuti en håller man på rasa inombords.
En depression som började i ung ålder, att känna att man måste göra illa sig för att man mår dåligt.. det är inte okej.
det känns bra för stunden men efteråt när man tittar på sina ärr mår man ännu dåligare ( iallafall jag ) .

Vad ska man säga för att ens förälder ska förstå?
Det enda jag vill är att få medicin, för jag klarar inte av detta. men vet inte vem jag ska kontakta.
Att ha ångest hela tiden, må dåligt, självmordstankar och allt annat möjligt.

Någon som känner igen sig i det jag skriver, får gärna skriva till mig och dela med sig av erfarenheter eller det som ni vet iallafall.

Om du vet hur man ska gå iväga för att få medicin utskrivet, så är du mer än gärna välkommen att skriva till mig.

Att behöva låssas fast man mår piss, panikångest, självmordstankar, dag ut och dag in.
så rädd för att leva men ännu räddare för att dö.

Jag är 16 och fyller 17 i år.
blir otroligt glad för folk som tar sig tid och skriver.
hjälper mig en bit på traven.

Självklart.. föräldrar kan vara problematiskt ..
när jag varit deprimerad och självmordsbenägen sen slutet av 4an och nu går jag första året på gymnasium ..
vill inte tänka hela tiden '' jag måste göra illa mig, jag måste dö'' jag är otroligt rädd för att leva men lika rädd för att dö.
kram!

Om du är 16, 17 hör du till BUP. Har du en kurator som du går till? Eller en skolsköterska som jag nämnde som du skulle kunna prata med?
Det är förståelig och jag hoppas att jag eller någon annan kan hjälpa dig så mycket som det bara går. Det är långt ifrån lätt att må som du mår.
Om du har varit deprimerad så länge är det verkligen dags att du får hjälp. Speciellt nu när du studerar Första året i gymnasiet. Jag kan aldrig förstå hur du har det eftersom att jag är inte du. Men jag själv är och har varit väldigt deprimerad och lever också med såna tankar. Men jag vet att när man lever med såna tankar så man vill leva. Man vill ha hjälp, men man känner även att man inte "förtjänar" den för man mår dåligt och vill egentligen dö. Är det så för dig? För då måste du hitta någon i din närhet som kan stötta dig när du ringer eller går till kurator/skolsköterska. Eftersom att du inte är 18 kan du tyvärr ej bestämma om mediciner eller hjälp på samma sett. Men föräldrar brukar oftast lyssna om de får höra av någon professionell vuxen och även av dig. Det kan ta lite tid för dem att förstå, men ge inte upp! Sedan finns det saker du kan göra så att tankarna inte tar över på samma sett. Det hjälper olika mycket på alla men det brukar hjälpa lite iallafall.
Ät drick och sov på regelbundna tider. Börja ta D-vitamin. (Många som har depression har sett förändringar pga det) gå ut och gå bra ämnen släpps ut i kroppen och skickar ut må bra känslor. Gör fler saker som du tycker om. Även fast man har depression och man kommer antagligen inte njuta av sakerna som kanske annars så gäller det att sysselsätta sig för att inte tankarna ska ta över. Och så fort du känner dig mogen släng alla vassa föremål du äger. Om du har ett konto på tumblr btw ta en paus från det eller sluta följa personer som regbloggar deppiga saker. Tänk på att allt du matas med bilder eller vad folk säger. Hjärnan plockar upp det och behåller det. Försök att hålla saker positivt. Och ett råd till. Det hjälpte mig, men jag vet inte om det hjälper någon annan eftersom att jag kom liksom på det själv. Men om du får en självhatisk tanke eller självmordstankar tänk exakt samma tanke igen fast vänd den tvärtom och säg den högt. Så om du får exempelvis tanken " jag måste göra mig illa mig, måste dö" så tänker du efteråt " jag vill ta hand om mig själv och jag vill leva" det känns lite fejk i huvudet först men det blir lättare efter ett tag.

Alltså så himla läskigt, du beskrev mig i stort sett dära.
tack för din hjälp/ dina råd, att du tagit dig tid att skriva!