Gissar på att saker kommer för att tas
enkla simpla individer som bestämmer hur man ska va
känslofylld musik och en chill kompis bredvid
men många stressar endå i lugnet och skyller på för lite tid
vilket jag också gjort men lärt mig ta en paus från tiduret
jag har brytit mig från många kedjor och äntligen burat in odjuret
solen skiner men världen förstörde för det va sånna som oss som styrde regnskuren
mitt i kriser och stress så ser man vissa som försöker greppa tag
men dom blir överumplade av ideal om hur man ska va
är du inte som han som du så är du likadan
what goes around comes around som sagt allting detsamma i slut ändan
men vad ska vi göra åt det som flödar
vad kan du göra för att stoppa folket som dödar?
vart är våran gud som skapare nu? tycker hjälpen kan behövas.
trots musik i otakt och frustrationen över stress och oro
build a bridge get over it era jävla överdrivande attention horor
inte konstigt att blommorna vissnar när samhället får folk att stressa sig till tankens mordvåg
men det jag sett och det jag såg är inget jag hörde eller sa
jag styr min panel över mitt alldeles egna plan
vissa frågar är det inte svårt ibland
svaret blir alltid jag är van
likadant som klockan som sitter på väggen som begränsar mina rörelser
samhället har spårat ur med tåget och jag bevittnat livets skördelser
men hörde det att vi kan ändra om vi sammlas,
tillsammans
men vad är vi då?
jo i en grupp och likadana.
Låter känslorna göra slut på mig och stressen får ta över
smärta kärlek glädje finns inte tar ett tag innan jag märker att blodet i såret runnit över
finns tusen papper som listor på saker jag behöver
för att komma över saker som har hänt och har berört
saker som har sagts i smyg och dom saker som har jag gjort mig mörn
lika bra att lägga sig i graven i förväg endå alltid någon annan som sopar igen efter en när livet dör.
Problem men vi går vidare och klumpen den blir tyngre
tusen klagomål och åldern den blir aldrig mindre
sen sitter man där i smeten med smutsiga kläder som ett litet yngel
jag vill skina i månens glans och tystnad tusen ljusår ut i rymden
men en så länge kan jag inte göra något bara ligga på gräsmattan och beskåda den blåa himmlen
som täckts av regnmoln ibland
och fäller tårar som blöter fingerspetsen på fingret på min hand
men efter allt jag sagt så vet jag
du och jag ensamheten
vi kommer alltid ha varan.
Man blir van i längden trodde jag men vägen blev bara längre
man trodde tiden skulle stå stilla men resultatet blev bara sämmre
sen ligger man dör på döds bädden och tänker tillbaks när man såg fram emot att vara äldre
och tappar förståndet helt och måste fråga andra vad som hände
enda minnet man har är sår och sånna som man kalla vänner
igentligen va alla som skuggor
det fanns ingen som man verkligen kände.
Tänk om vi alla drömmer och vaknar upp i tiden någonstans någon gång
önskar det va så
då kunde man se vad som väntande
kunde kanske få en chans att kanske börja om
men chansen den är tunn och det här är väll min sanning
mitt liv är en bitterljuv smet gjord på en makaber blandning
ilskan är stegen i min vandring
och stegen får riktas upp mot molnen
tecknar mitt namn i stjärnorna
och hoppas att någon kommer ihåg en...

Av: Meusveritas

skit fint skrivet!