En gång var det du&jag som glittrade där uppe, tätt intill varandra och vi trodde faktiskt att det skulle vara så föralltid ellerhur? Allting gick så snabbt, från att inte vara någon alls för varann blev vi helt plötsligt allt för varandra. Det kändes som jag klarade allt med dig vid min sida, dagarna blev så mycket roligare, och definitivt bättre. Helt obeskrivliga var dom. Visst började vi bråka och småtjaffsa om saker men vi kom alltid på att vi inte klarade oss utan varandra så vi hittade alltid tillbaka till varann. Men kanske tog vi det för givet? att vi skulle hitta tillbaka till varandra? som vi gjort alla andra gånger, att det skulle bli lika enkelt, lika bra som innan eller om inte bättre. Men alla har fel, och här hade jag väldigt fel. Inget blev som innan och det verkar inte kunna bli så heller... Jag fastnade för massa gamla inlägg du skrivit om mig idag, kunde inte sluta läsa utan var tvungen att gå igenom alla. Och sättet du beskrev våran vänskap på, det kändes som en stor lögn när jag läste, men jag vet att det är lika mycket mitt fel. Man är två stycken i varje förhållande vare sig det handlar om kärlek eller vänskap. Det starkaste minnet jag har är den natten, lite kyligt var det när vi tassade ut på tå. Jag minns det så starkt, stjärnhimmlen som lyste över våra huvuden, när vi såg på varandra och log. Det var andra gången vi träffades och jag minns det som igår, borsten du drog genom mitt hår när jag satt framför dig lutad mot dina knä och hur du kramade om mig. Allt jag kände just då var sån glädje. Jag var så lycklig över att ha dig som min vän! Jag vill helst inte visa mig svag inför folk jag älskar men jag kan inte hålla mig när det gäller dig, jag är svag och jag saknar dig... Men när vi pratat är det så stelt, du känns annorlunda... du känns mer vuxen, som om du stängt in barnet inom dig som alltid visade sig för mig. Det känns inte som förr.. Och jag som trodde det skulle bli så lätt att ta igen allt, men jag har nu lärt mig att man ska aldrig förutspå framtiden, för det blir aldrig som man tror! otroligt sorligt, men sant.

tack så mycket :) !