Idag när jag vaknade var det som allt runnit ur mig, all ilska, all besvikelse. Det kommer inga fler tårar men jag är fortfarande ledsen. Jag är ledsen över hur allt blev. Hur allt slutade. Jag skulle ge vad som helst för att spola tillbaka tiden, ändra något.. Kanske var det inte menat att vi ens skulle träffas, kanske hade det varit bättre då? Eller om vi träffats men inte gillat varandra. Inte så mycket.

Men det kändes rätt med dig, din hand i min passade perfekt. Och allt med dig fick mig att inse att såhär lycklig på riktgt har jag aldrig varit förr. Jag hade aldrig känt som jag gjorde, inte för någon nån gång. Jag har varit kär innan men det har aldrig känts så rätt som med dig, jag har aldrig velat så mycket med någon utan att tveka. Varje dag var som en dröm, och jag var stolt. Riktigt stolt var jag över att vara en del utav ditt liv och ännu stoltare blev jag när du visade att jag var det. Att jag var din, när du sa det då kändes det i hela mig. Sådan kärlek! Jag tyckte att du brydde om mig, du kunde ringa mig flera gånger om och om igen ifall något hänt och jag inte svarade. Jag kände mig betydelsefull. Och varje gång du sa att jag var vacker, att jag var bra och fin, då tog jag åt mig en liten del i taget. Jag har inte lätt för att ta åt mig saker när jag alltid fått höra hur dålig jag är, men det kändes som du stärkte mig. Höjde mitt självförtroeende ett snäpp. Du var killen jag alltid velat ha, jag kände det verkligen inom mig...och trots den korta tiden så har jag så otroligt många minnen. När vi sågs första gången, första gången vi kysstes och höll om varandra. Alla kvällar vi låg och pratade i telefon långt in på natten. Alla kvällar tillsammans då vi fick vara nära varandra, röra varandra, och det minns minnen utav dig på hela min kropp, ligger kvar en känsla av att du rört mig, mitt hår, kysst min hals. Allt finns kvar. Och allt vi sa vi skulle uppleva tillsammans, allt vi skulle göra. Jag minns allt som igår och det finns kvar inom mig, det är inget som går att radera. Inte för mig iallafall. Jag har försökt radera, för jag trodde det skulle vara lättare, att radera allt, glömma och aldrig mer höras av, aldrig mer ses, låtsas som om tiden som varit aldrig existerat. Men hur ska man kunna glömma detta? Jag menar.. helgen vi träffades första gången, då jag tappade mitt mobil lock(haha) när ni åkte tlllbaka för att träffa oss igen, då allting började, när vi lovade varandra att försöka, att det fanns en chans. När vi lagade mat tillsammans (när pastan blev helt äcklig) och när vi kollade på filmen och skrattade tillsammans. Helgen i stugan, traktorn, pickniken,middagen hos dig. Allt det där. Ska man bara radera allt det? Allt som faktiskt varit bra. Jag vill inte det.

Bättre att försöka radera det om inte varit bra, hur allting slutade nu till exempel. Då jag var så arg, så himla ledsen. Jag bara grät hela tiden. Jag var sjukt ledsen över att ha förlorat dig och våra minnen spelades upp hela tiden i mitt huvud. Jag fick inte stopp på det, allting påminde mig om dig. Hörde jag en låt jag hört på med dig fick jag minnen, såg jag någon som hade likadana kläder som du haft fick jag tillbaka minnen. Jag tyckte jag kände din doft överallt, tycktes se dig överallt. Men det var bara inbillning. Saknad! Det gör så himla ont att förlora något man verkligen tror på, något man vill kämpa för, göra allt för. Det gör ont att förlora någon.
Men jag får försöka reda ut det här, får kämpa på för att kunna "gå vidare". Men du kommer alltid och då menar jag alltid vara en del utav mig. Kommer alltid minnas allt. Kommer aldrig kunna glömma dig. Och även fast ja vet att det aldrig mer kommer bli något "vi" så älskar jag dig,
I always will.

så sjukt fin text gumman. åh, :/finns här, hoppas du vet det!