August
Saturday 17 October 2009 photo 1/1
|
Jag fick nyss tusen tankar i huvudet.. Vem vore jag utan min musik idag? Om vi säger att jag aldrig testat att spela in musik den där dagen för 4 år sedan.. Vem hade jag då varit nu? hade jag ens funnits? många saker hade nog varit annorlunda. Min musik har fått mig träffa människor som kom att betyda mycket för mig i mitt liv, som Sofia ex. Utan min musik hade jag kanske aldrig lärt känna henne? Utan min musik hade jag nog känt mig mer ensam när jag gjort vissa stunder.. Nu kan jag vara ensam, men jag vet att jag alltid har någon att prata med som ser upp till mig och gillar det jag gör. Musikbranschen är verkligen inte lätt, man får kritik dagligen både bra och dålig, och det är inte alltid ens musik folk kritserar utan även ens utseénde, ens röst och allt annat i ens liv. Folk börjar lägga sig i ens privatliv och dra upp massa saker som man helst vill ha för en själv.
Det är inte lätt att ha det såhär heller. Att detta hände mig är något som förändrat allt, jag har fått mycket bättre självförtroende för jag har börjat tro på mig själv att jag kan och är bra på något, något som nästan bara jag är bra på, och inte alla andra. Man vill ju ha något speciellt unikt... Men även fast jag vet att jag kan det jag gör, så tvekar jag ibland på allting. De känns lite som jag är en i mängden, ibland ställer jag mig frågan varför jag ens fösöker? för jag kommer alltid vara en i mängden.. Jag har alltid strävat efter att vara nummer 1, för jag har alltid trott att jag kan klara det, men i vissa stunder vill man bara ge upp för det känns helt meningslöst. Jag vet hur många gånger jag sagt att jag ska sluta med musiken, jag har slutat spela in, slutat skriva. Men då har livet känts så himla tomt så jag har alltid börjat igen, och när jag börjat har jag alltid kommit en liten bit högre upp och då ger det mig styrka igen till att kämpa lite hårdare. Om jag bara lagt av, vad hade hänt då? jag kanske hade haft ett bättre liv? eller ett sämre? i vissa fall kan jag tro att jag skulle haft vissa vänner kvar, eftersom att vissa inte klarade av mina avslöjanden i mina låtar, som att jag mådde dåligt och vissa klarade inte det. Jag tror att dem inte förstod hur dem skulle få mig må bra, så istället för att bara finnas där så försvann dem ifrån mig, hade jag bara varit tyst om hur jag mådde skulle dem kanske finnas där nu, men då är ju frågan ifall man ska ta det som en riktigt äkta vänskap?
Andra blev nog avundsjuka, dem såg mig, riktigt deprimerad och ledsen ta sig så långt som jag gjort, och jag tror dem kände att dem skulle varit värda det jag lyckats med mer. Jag vet inte, men det är vad jag fått höra. Jag har väldigt lätt för att uttrycka mig i ord och texter, och att spela in det och få dela mina känslor med flera andra tusen människor ger mig styrka varje gång jag får respons med bra kritik. Jag blir så glad inombords. Jag undrade ibörjan hur folk kunde se upp till mig? jag var ju bara en helt vanlig tjej med helt vanliga tankar? men jag lärde mig snabbt att många vågar inte berätta hur dem mår, många slits mellan tanken att berätta och att hålla tyst, just för att dem inte vet vad som kommer att hända. Istället för att välja tar dem min musik till hjälp, dem känner igen alla känslor och ser mig som gått igenom samma saker, på något sätt, kan inte säga hur så gör deppig musik en gladare när man själv gått igenom samma sak.
Det jag egentligen ville skriva här var att jag vet inte riktigt än vart jag står, jag har inte riktigt förstått att jag tagit mig såhär långt. Jag har haft ett bättre liv än många andra människor i livet med mat, pengar osv, men innerst inne är det inte det som räknas. Inget ytligt spelar någon roll när själen mår dåligt.
Jag tror saker och ting börjar lösa sig om man vågar ta itu med dem, jag vågade berätta, jag vågade säga emot, och jag är påväg att fortsätta i den riktning som jag själv väljer! Att få flytta och börja mitt egna liv kommer förändra allt, då är det mitt liv och mitt ansvar. Den enda som kan påverka är jag! Jag kommer fortsätta med min musik och jag kommer fortsätta hoppas på att en dag vara där jag vill. Det viktigaste är att tro.
Det är inte lätt att ha det såhär heller. Att detta hände mig är något som förändrat allt, jag har fått mycket bättre självförtroende för jag har börjat tro på mig själv att jag kan och är bra på något, något som nästan bara jag är bra på, och inte alla andra. Man vill ju ha något speciellt unikt... Men även fast jag vet att jag kan det jag gör, så tvekar jag ibland på allting. De känns lite som jag är en i mängden, ibland ställer jag mig frågan varför jag ens fösöker? för jag kommer alltid vara en i mängden.. Jag har alltid strävat efter att vara nummer 1, för jag har alltid trott att jag kan klara det, men i vissa stunder vill man bara ge upp för det känns helt meningslöst. Jag vet hur många gånger jag sagt att jag ska sluta med musiken, jag har slutat spela in, slutat skriva. Men då har livet känts så himla tomt så jag har alltid börjat igen, och när jag börjat har jag alltid kommit en liten bit högre upp och då ger det mig styrka igen till att kämpa lite hårdare. Om jag bara lagt av, vad hade hänt då? jag kanske hade haft ett bättre liv? eller ett sämre? i vissa fall kan jag tro att jag skulle haft vissa vänner kvar, eftersom att vissa inte klarade av mina avslöjanden i mina låtar, som att jag mådde dåligt och vissa klarade inte det. Jag tror att dem inte förstod hur dem skulle få mig må bra, så istället för att bara finnas där så försvann dem ifrån mig, hade jag bara varit tyst om hur jag mådde skulle dem kanske finnas där nu, men då är ju frågan ifall man ska ta det som en riktigt äkta vänskap?
Andra blev nog avundsjuka, dem såg mig, riktigt deprimerad och ledsen ta sig så långt som jag gjort, och jag tror dem kände att dem skulle varit värda det jag lyckats med mer. Jag vet inte, men det är vad jag fått höra. Jag har väldigt lätt för att uttrycka mig i ord och texter, och att spela in det och få dela mina känslor med flera andra tusen människor ger mig styrka varje gång jag får respons med bra kritik. Jag blir så glad inombords. Jag undrade ibörjan hur folk kunde se upp till mig? jag var ju bara en helt vanlig tjej med helt vanliga tankar? men jag lärde mig snabbt att många vågar inte berätta hur dem mår, många slits mellan tanken att berätta och att hålla tyst, just för att dem inte vet vad som kommer att hända. Istället för att välja tar dem min musik till hjälp, dem känner igen alla känslor och ser mig som gått igenom samma saker, på något sätt, kan inte säga hur så gör deppig musik en gladare när man själv gått igenom samma sak.
Comment the photo
gillar texten!
jag vill ha en ljus framtid men det är sånt man får kämpa sej fram till har jag fattat.
du är sjukt duktig!!
tack issa !
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/iiisssaaa/417477668/
Visa toppen
Show footer