det finns dagar som man känner att man bara inte orkar längre. dagar som man inte ser någon mening med livet eller det man gör. man bara sitter där och känner hur ensamheten griper tag i en. för det är de den gör, ensamheten griper tag och får en att falla. man känner sig så liten, så rädd och ensam. man blir osäker på varenda liten sak. varför ska det vara så? varför ska man känna så? , när ska någon förstå? man försöker leva det livet man är skapad till att leva, men när allting blir fel och alla bara klagar, hur orkar man då? det finns inga rätt och fel här i livet, men folk dömer en helt utan anledning. folk dömer för att ha någon att klanka ner på. det är synd om dom som blir offren för egentligen har dom inte gjort något.. dom har bara råkat finnas där i närheten, gått ensama och kännt smärta och blivit den utpekade nörden. gosh, att det är så livet ska vara.. det låter alldeles förjävligt * ,- finns det ingen lösning på det hela. finns det inget sätt att låta alla människor få må bra. kan vi sluta såra varandra, tänka lite extra innan vi gör eller säger något... man kanske inte menar att såra en person och inte förstår förens dagar efter att orden man sagt eller saken man gjort verkligen sårarde, men varför ska det då vara så svårt att be om ursäkt.. att säga förlåt! varför inte bara säga det? en del människor är så svaga och lever på gränsen mellan liv och död. jag har varit där, jag vet hur det känns. men ett litet leende, ett litet hej eller en kram från någon kan vara avgörandet.. man kan göra så mycket genom att bara vara en bra vän.

Annons

Bilden saknar taggar

september 2012