March
Wednesday 10 December 2008 photo 1/1
|
Har hänt lite sjuka grejer nu alltså! Matte åkte upp från Arvika till mig i vad som var tänkt att vara några timmars chillning, men urartade till ett flera dagar långt äventyr. Om jag ska berätta allt som hände på en sida så blir det så långt, så jag delar upp det i flera delar. Obs! Allt som jag skrivit om i följande text är sant och har hänt på riktigt. Även bilden är autentisk.
Det började med att Matte ringde mig halv sex på en extremt kall måndagmorgon och berättade att tåget spårat ur strax utanför Gävle. Fuckit, tänkte jag och drog på mig sidenmorgonrocken och badtofflorna. Jag grabbade nycklarna till min fars Toyota och begav mig ut i kylan mot parkeringen. Det arktiska klimatet som huserade i bilen var bedövande. Mot förmodan och allt sans och vett startade den smaragdgröna bildjäveln på första försöket och jag la in växeln och brände iväg, utan en tillstymmelse till tvekan inför att köra ner till Gävle och hem utan körkort.
Några timmar senare anlände jag till olycksplatsen bredvid E4:an någon mil ovanför Gävle och bad till gud att Matte var den enda överlevande så att vi skulle slippa allt tjafs med traumatiserade tågvagnsoffer och dylikt. Jag rekogniserade en högrest gestalt som stod vänd mot något som liknande en snutdjävel och jag insåg att det var dags att handla. Mot fysikens lagar lyckades jag rivstarta med familjebilen, grisnita framför vägräcket, volta över och landa perfekt på andra sidan, på snuten och precis bredvid min vän Mattias. Han öppnade dörren och satte sig i passagerarsätet med en lättad suck.
"Redo att åka?", frågade jag med en gäspning.
"Vad fan var det som tog sån lång tid?", väste Matte irriterat och lät det äckligt sköna passagerarsätet svälja hans ryggparti. Det var uppenbart att hans dag inte börjat så bra.
"Det är sommardäck på bilen.", svarade jag. "Jag fick sladd i Gnarp när jag skulle stanna för att tanka. Innan jag hann få kontroll över bildjäveln så störtade jag rakt in i en yngre kvinna och lyckades klippa av henne på mitten med fronten på bilen. Som du säkert förstår så var jag tvungen att stanna och tvätta av blodet från huven, men det var ingen lätt uppgift eftersom det frös till is. Till slut fick jag en idé, löpte in på macken och köpte en smaragdgrön spraylack. Jag dolde blodet med lacken och sen körde jag i ilfart hit ner."
Mattias verkade nöjd med svaret, för han pustade ut och tycktes sugas ännu längre in i sätet. Han skakade på huvudet.
"Odugliga jävla SL-anställda.", började han. "En mentalt underlägsen man stod och grillade korv mitt på rälsen. Istället för att plöja rakt genom honom så drog lokföraren i nödbromsen och vi spårade ur!"
Jag slängde en blick mot tågkadavret. Mycket riktigt, där stod den sinnesförvirrade, hemlösa untermenschen som min gode vän talade om. Matte fick syn på en flaska T-röd som stod till vänster om sätet. Han grabbade den och bad om att få låna min tändare.
"Vänta här!", sa Matte, öppnade bildörren och klev ut. Han slajdade över huven och stapplade genom snön mot den av samhället utstötte individen. När han stod öga mot öga med uteliggaren så slet han av korken på flaskan och hällde ut den fränt doftande vätskan över honom. Untermenschen blev genast exhalterad, ty han levde med föreställningen att förtäring av T-sprit var ett utmärkt sätt att bli onykter på. Innan menschen hann börja surpla etanolen ur sin lusätna poncho så hade Herr Lundstedt satt honom i fyr medelst min cigarettändare. Menschen började löpa i en förvånansvärd rapid takt. Lågorna stod högt från honom och var många till antalet. Han formligen flög fram över snölandskapet han i förmodad panik valt att traversera. Efter några sekunder hade han nått den igenfrusna sjön som låg strax nedanför järnvägen. Den av samhället utstötte individen hann ta tre stora kliv innan han plötsligt föll genom isen och försvann. En stund av absolut tystnad infann sig, borträknat det näste garfåglar som kommunicerade med sitt egendomliga läte i fjärran. Matte travade tillbaka till bilen och sjönk ner i sätet återigen. Han pustade ut och verkade till slut vara till freds med världen igen.
"Vilken ice breaker!", sa han och flinade belåtet mot mig. Jag skrattade gott åt den stilfulla uppvisningen i onelinerkonst och kunde nästan se den tryckta stämningen sväva iväg. Nästan per automatik gned jag mina händer mot varandra och vred upp värmen i bilen ett snäpp.
"Är det bara jag, eller är det iskallt här inne?", kontrade jag pliksskyldigt. Mattias knyckte lite i sina smilband och nickade belåtet där han satt. Allting var precis som vanligt igen. Jag slängde en blick på klockan. Den var tio över sechs. På fyrtio minuter hade jag hunnit vingklippa en gnarpsbo, lacka om huven, köra ner till gävle, volta med bilen, krossa en inte ont anande lagens man under min fars Toyotas underrede och skådat en brinnande untermensch störta genom en isvak. Vid det här laget kunde jag rutinen. Jag la i växeln och brände iväg, utan ens ett uns till en avlägsen tanke på att Matte som hade körkort kanske var mer lämpad att köra från Gävle och hem.
Del 2 kommer senare.
Det började med att Matte ringde mig halv sex på en extremt kall måndagmorgon och berättade att tåget spårat ur strax utanför Gävle. Fuckit, tänkte jag och drog på mig sidenmorgonrocken och badtofflorna. Jag grabbade nycklarna till min fars Toyota och begav mig ut i kylan mot parkeringen. Det arktiska klimatet som huserade i bilen var bedövande. Mot förmodan och allt sans och vett startade den smaragdgröna bildjäveln på första försöket och jag la in växeln och brände iväg, utan en tillstymmelse till tvekan inför att köra ner till Gävle och hem utan körkort.
Några timmar senare anlände jag till olycksplatsen bredvid E4:an någon mil ovanför Gävle och bad till gud att Matte var den enda överlevande så att vi skulle slippa allt tjafs med traumatiserade tågvagnsoffer och dylikt. Jag rekogniserade en högrest gestalt som stod vänd mot något som liknande en snutdjävel och jag insåg att det var dags att handla. Mot fysikens lagar lyckades jag rivstarta med familjebilen, grisnita framför vägräcket, volta över och landa perfekt på andra sidan, på snuten och precis bredvid min vän Mattias. Han öppnade dörren och satte sig i passagerarsätet med en lättad suck.
"Redo att åka?", frågade jag med en gäspning.
"Vad fan var det som tog sån lång tid?", väste Matte irriterat och lät det äckligt sköna passagerarsätet svälja hans ryggparti. Det var uppenbart att hans dag inte börjat så bra.
"Det är sommardäck på bilen.", svarade jag. "Jag fick sladd i Gnarp när jag skulle stanna för att tanka. Innan jag hann få kontroll över bildjäveln så störtade jag rakt in i en yngre kvinna och lyckades klippa av henne på mitten med fronten på bilen. Som du säkert förstår så var jag tvungen att stanna och tvätta av blodet från huven, men det var ingen lätt uppgift eftersom det frös till is. Till slut fick jag en idé, löpte in på macken och köpte en smaragdgrön spraylack. Jag dolde blodet med lacken och sen körde jag i ilfart hit ner."
Mattias verkade nöjd med svaret, för han pustade ut och tycktes sugas ännu längre in i sätet. Han skakade på huvudet.
"Odugliga jävla SL-anställda.", började han. "En mentalt underlägsen man stod och grillade korv mitt på rälsen. Istället för att plöja rakt genom honom så drog lokföraren i nödbromsen och vi spårade ur!"
Jag slängde en blick mot tågkadavret. Mycket riktigt, där stod den sinnesförvirrade, hemlösa untermenschen som min gode vän talade om. Matte fick syn på en flaska T-röd som stod till vänster om sätet. Han grabbade den och bad om att få låna min tändare.
"Vänta här!", sa Matte, öppnade bildörren och klev ut. Han slajdade över huven och stapplade genom snön mot den av samhället utstötte individen. När han stod öga mot öga med uteliggaren så slet han av korken på flaskan och hällde ut den fränt doftande vätskan över honom. Untermenschen blev genast exhalterad, ty han levde med föreställningen att förtäring av T-sprit var ett utmärkt sätt att bli onykter på. Innan menschen hann börja surpla etanolen ur sin lusätna poncho så hade Herr Lundstedt satt honom i fyr medelst min cigarettändare. Menschen började löpa i en förvånansvärd rapid takt. Lågorna stod högt från honom och var många till antalet. Han formligen flög fram över snölandskapet han i förmodad panik valt att traversera. Efter några sekunder hade han nått den igenfrusna sjön som låg strax nedanför järnvägen. Den av samhället utstötte individen hann ta tre stora kliv innan han plötsligt föll genom isen och försvann. En stund av absolut tystnad infann sig, borträknat det näste garfåglar som kommunicerade med sitt egendomliga läte i fjärran. Matte travade tillbaka till bilen och sjönk ner i sätet återigen. Han pustade ut och verkade till slut vara till freds med världen igen.
"Vilken ice breaker!", sa han och flinade belåtet mot mig. Jag skrattade gott åt den stilfulla uppvisningen i onelinerkonst och kunde nästan se den tryckta stämningen sväva iväg. Nästan per automatik gned jag mina händer mot varandra och vred upp värmen i bilen ett snäpp.
"Är det bara jag, eller är det iskallt här inne?", kontrade jag pliksskyldigt. Mattias knyckte lite i sina smilband och nickade belåtet där han satt. Allting var precis som vanligt igen. Jag slängde en blick på klockan. Den var tio över sechs. På fyrtio minuter hade jag hunnit vingklippa en gnarpsbo, lacka om huven, köra ner till gävle, volta med bilen, krossa en inte ont anande lagens man under min fars Toyotas underrede och skådat en brinnande untermensch störta genom en isvak. Vid det här laget kunde jag rutinen. Jag la i växeln och brände iväg, utan ens ett uns till en avlägsen tanke på att Matte som hade körkort kanske var mer lämpad att köra från Gävle och hem.
Comment the photo
Som kan iakttagas existerar även förevigat visuellt bevis för detta äventyr. Tilläggas kan även det soniskt förtjusande lätet producerat i garfågelns läte i nedtecknad form: "G-GARR, G-GARR" .
13 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/iindgren/304920163/
Visa toppen
Show footer