Wednesday 28 October 2009 photo 2/2
![]() ![]() ![]() |
Det var för tidigt, jag var inte redo att säga hejdå.
Jag var nästan tio år, jag förstog inte att jag aldrig mer skulle få se dig.
Du var den första i från min släkt som jag kände som dog.
Jag visste inte hur en begravning gick till.
Eller vad som skulle hända med dig, jag visste ingeting.
Jag minns de dagarna du låg på sjukhustet, och de dagarna du fick hälsa på hemma hos mormor.
Jag minns hur medicinerna ändrade ditt utseende.
Jag minns allting som hände under de månaderna du hade kvar.
När vi skulle fira din sista födelsedag så trodde jag att det skulle bli samma sak om ett år igen. Att vi skulle hinna fira jul och födelsedagar ihop. Jag kommer ihåg den dagen som allt förändrades.
Jag hade varit i skolan, en helt vanlig skoldag.
Jag hade kommit hem tidigare en alla andra, och satt vid datan som vi igentligen inte fick. Vi hade speciella datatimmar.
Jag skulle gå fram och ge maria en kram och säga grattis, men det var hon som kom fram och kramade om mig och sa att morfar är död.
Jag kunde knappt tro vad hon sa.
Jag tänkte, nej det är inte sant, de måste ha tagit fel person, han lever. Han ligger i sin säng på sjukhuset och mamma och alla är där och hälsar på.
Men jag visste ändå att det jag tänkte inte var sant. Längst inne visste jag det. Men jag ville inte förstå det.
Det tog ett tag att förstå det, men sen kom tårarna.
Jag minns hur jag malin och maria satt och grät och ingen sa ett ord.
Det gick inte att sluta.
Jag minns hur jag satt i farmors famn och hon håll om mig och jag bara grät. Jag behövde inte säga något, bara känna att jag fick tröst.
snart 4 år, 4 år av saknad 4 toma år utan dig.
Jag önskar att du kunde se det här, och se hur älskad du är av så många.
vila i frid, vi saknar dig<3
Jag var nästan tio år, jag förstog inte att jag aldrig mer skulle få se dig.
Du var den första i från min släkt som jag kände som dog.
Jag visste inte hur en begravning gick till.
Eller vad som skulle hända med dig, jag visste ingeting.
Jag minns de dagarna du låg på sjukhustet, och de dagarna du fick hälsa på hemma hos mormor.
Jag minns hur medicinerna ändrade ditt utseende.
Jag minns allting som hände under de månaderna du hade kvar.
När vi skulle fira din sista födelsedag så trodde jag att det skulle bli samma sak om ett år igen. Att vi skulle hinna fira jul och födelsedagar ihop. Jag kommer ihåg den dagen som allt förändrades.
Jag hade varit i skolan, en helt vanlig skoldag.
Jag hade kommit hem tidigare en alla andra, och satt vid datan som vi igentligen inte fick. Vi hade speciella datatimmar.
Jag skulle gå fram och ge maria en kram och säga grattis, men det var hon som kom fram och kramade om mig och sa att morfar är död.
Jag kunde knappt tro vad hon sa.
Jag tänkte, nej det är inte sant, de måste ha tagit fel person, han lever. Han ligger i sin säng på sjukhuset och mamma och alla är där och hälsar på.
Men jag visste ändå att det jag tänkte inte var sant. Längst inne visste jag det. Men jag ville inte förstå det.
Det tog ett tag att förstå det, men sen kom tårarna.
Jag minns hur jag malin och maria satt och grät och ingen sa ett ord.
Det gick inte att sluta.
Jag minns hur jag satt i farmors famn och hon håll om mig och jag bara grät. Jag behövde inte säga något, bara känna att jag fick tröst.
snart 4 år, 4 år av saknad 4 toma år utan dig.
Jag önskar att du kunde se det här, och se hur älskad du är av så många.
vila i frid, vi saknar dig<3