Snart 2 år sen. Tro det eller ej, men jag saknar dig.
Du fick mig att må bättre.
Du fick mig att inse att det kanske inte riktigt var så illa som jag kände att det var.
Jag minns onsdagen, den gången, 2 dagar innan du for, då vi satt nere i kyrkan & pratade. Länge. Skräpet från bollen som du satt och klöste bitar av ligger fortfarande kvar, precis som minnerna gör.
Det kändes så bra att ha någon som jag kunde prata med. Som brydde sig.

För att vara helt ärlig så känns det astöntigt att sitta och skriva detta, jag vet inte ens om du kommer ihåg mig. Eller på något sätt vill ha med mig att göra längre.
Men jag vet, att om du läser dehär, så vet du att det är dig jag snackar om.
Jag kommer aldrig någonsin glömma dig, den korta tiden vi hann vara med varandra, gjorde en sån skillnad i mitt liv.
Jag vet inte ens om jag hann tacka dig, för vet du? Du är en stor del av det som förändrat mig från det jag var, till det jag är idag.

Jag vet, att jag inte hört av mig, men du har ett nytt liv, och det bästa är kanske att lämna allt gammalt bakom sig. Even if I can't.

Annons

The photo has no tags

November 2010