February
Tuesday 14 October 2008 photo 18/29
|
HAHHAHH gammal story ^^
Kvällsolens strålar smekta mitt solbrända ansikte.
Inte kunde jag känna sorg eller smärta då. Det
kändes som om man var en helt annan person.
Mina ögon betraktade all skönhet runt omrking mig.
Men snabbt slets blicken därifrån.
Jag hörde ljud. Ljud som jag aldrig hade hört förr.
I några få sekunder hade rädslan besökit min kropp, men den var
snart försvunnen. Jag hade ställt mig upp och försökt följa ljudet.
Jag hade envist hållit på i timmar tills jag förstod att det var lönlöst.
Jag kände hur tårarna började rinna för mina kinder. Efter allt letande till ingenting.
Jag kände någons hand mot min kind. Handen var stor och torkade bort mina
tårar. Händerna var varma, och kändes trygga. Plötsligt undrade varför jag letat som ett fån
varifrån ett ljud kom i från. Nu när jag hittat något sådant här. Jag tittade upp på händernas ägare.
Det var en man. Han var runt 20 - års åldern.
Han hade brunt, kort, rufsigt hår och stora bruna ögon. Han såg snäll ut.
"Vad heter du?" Frågade mannen mig.
Ja, vad hette jag? Den tanken hade jag ju inte precis tänkt. Varför skulle man komma ihåg vad man hette?
"Öh... Elin"
"Vad fint" Mumlade han leende, och jag hoppades att han inte skulle se mina rosröda kinder.
"Tack, vad heter du?"
Mannen log och svarade:
"Remus"
En pinsam tystnad spred sig. Jag tittade nervöst åt alla olika håll.
Efter kanske 2 minuter, i den pinsamma tystnaden klarade jag inte av det mer.
Jag brast i skratt och Remus kunde inte låta bli att garava åt mig och mitt skratt.
Efter det så släpptes all den där jobbiga känslan mellan oss och vi betede oss som
bästa kompisar.
"Vilken fin klänning du har" Påpekade Remus leende.
"Nej! Lägg av! Har jag den klänningen på mig!" Utbrast jag med extra betoning på den.
Remus nickade.
"Men den är fin"
Jag suckade och satte håret bakom örat.
"Nej, den är inte fin!"
"Jag tycker det i alla fall" Sa Remus självsäkert.
Plötsligt kom jag på mig själv att sitta och småle och känna mig vacker.
Usch, kunde jag inte bli mer ego?
"Dina kläder är också fina"
"Tack, och du är otroligt söt" Sa Remus till mig skrattandes.
"Näe, det menar du inte!" Sa jag och flinade. "Haha, du är också otroligt söt"
"Naw, du e för gullig"
"Visst är jag" Sa jag och himlade med ögonen. Remus slog till mig på armen och skrattade åt mig.
Man tror man vet vad man söker, men när man väl hittar det är det så mycket bättre.
Kvällsolens strålar smekta mitt solbrända ansikte.
Inte kunde jag känna sorg eller smärta då. Det
kändes som om man var en helt annan person.
Mina ögon betraktade all skönhet runt omrking mig.
Men snabbt slets blicken därifrån.
Jag hörde ljud. Ljud som jag aldrig hade hört förr.
I några få sekunder hade rädslan besökit min kropp, men den var
snart försvunnen. Jag hade ställt mig upp och försökt följa ljudet.
Jag hade envist hållit på i timmar tills jag förstod att det var lönlöst.
Jag kände hur tårarna började rinna för mina kinder. Efter allt letande till ingenting.
Jag kände någons hand mot min kind. Handen var stor och torkade bort mina
tårar. Händerna var varma, och kändes trygga. Plötsligt undrade varför jag letat som ett fån
varifrån ett ljud kom i från. Nu när jag hittat något sådant här. Jag tittade upp på händernas ägare.
Det var en man. Han var runt 20 - års åldern.
Han hade brunt, kort, rufsigt hår och stora bruna ögon. Han såg snäll ut.
"Vad heter du?" Frågade mannen mig.
Ja, vad hette jag? Den tanken hade jag ju inte precis tänkt. Varför skulle man komma ihåg vad man hette?
"Öh... Elin"
"Vad fint" Mumlade han leende, och jag hoppades att han inte skulle se mina rosröda kinder.
"Tack, vad heter du?"
Mannen log och svarade:
"Remus"
En pinsam tystnad spred sig. Jag tittade nervöst åt alla olika håll.
Efter kanske 2 minuter, i den pinsamma tystnaden klarade jag inte av det mer.
Jag brast i skratt och Remus kunde inte låta bli att garava åt mig och mitt skratt.
Efter det så släpptes all den där jobbiga känslan mellan oss och vi betede oss som
bästa kompisar.
"Vilken fin klänning du har" Påpekade Remus leende.
"Nej! Lägg av! Har jag den klänningen på mig!" Utbrast jag med extra betoning på den.
Remus nickade.
"Men den är fin"
Jag suckade och satte håret bakom örat.
"Nej, den är inte fin!"
"Jag tycker det i alla fall" Sa Remus självsäkert.
Plötsligt kom jag på mig själv att sitta och småle och känna mig vacker.
Usch, kunde jag inte bli mer ego?
"Dina kläder är också fina"
"Tack, och du är otroligt söt" Sa Remus till mig skrattandes.
"Näe, det menar du inte!" Sa jag och flinade. "Haha, du är också otroligt söt"
"Naw, du e för gullig"
"Visst är jag" Sa jag och himlade med ögonen. Remus slog till mig på armen och skrattade åt mig.
Man tror man vet vad man söker, men när man väl hittar det är det så mycket bättre.
Visa toppen
Show footer