Sådär, då var första boken i Twilight-serien utläst, och jag tänkte ta ett par minuter till att kommentera min läsning.

Det första jag bör nämna är att jag började läsa boken igår, d.v.s. jag har suttit som fastklistrad i fåtöljen.

Därefter vill jag sammanfatta min upplevelse av "Twilight" med tre ord: fortskridande, realistisk (håna inte ironin i att kalla en berättelse som handlar om vampyrer "realistisk") och lysande.

Författarinnan Stephenie Meyer bjuder på en episk saga, med moget, realistiskt djup; inga onödiga, utdragna plotter, eller förvridna konspirationer, som är alltför vanligt i dag, iaf i filmer. Vad jag vill säga med detta är att om man uppskattar komplicerade plotter, så kan boken trycka på rätt knappar, kanske inte tillfredsställa, men stimulera tillräckligt mycket. Det finns andra saker att uppskatta, som jag kommer till.

Är man inte så mycket för många lager av sanning och komplikationer, funkar "Twilight" också bra för de läsare som föredrar en plot, för den är väldigt bra utformad.

För att gnälla, så att det framstår som en objektiv bedömning, är det i så fall språkets brist på djup. Berättelsen i sig har ett djup, men hur den berättas kan kanske uppfattas som lite väl enkelt. Det är dock endast de läsare som tycker om när författaren leker och utmanar språket, med mycket poetiska och abstrakta inslag, som skulle få för sig att kommentera detta. "Twilight" är inget epos, utan en fortskridande berättelse om förbjuden kärlek, och de hot och motstånd som kärleksparet och deras vänner stöter på. Missförstå mig inte - Stephenie Meyer kan skriva, men hon verkar inte föredra en poetisk tolkning, utan hon är mer som en kreativ realist, som målar upp sina scener med ett par välvalda, inte alltför omöjliga ord.

Meyers jordnära språk berättande en episk saga ger följande resultat: läsaren får nytta av sin fantasi, historien kan pågå med ett någerlunda högt tempo (d.v.s. "Twilight" är mycket innehållsrik vad gäller händelser som driver berättelsen frammåt) utan att förlora djup, och det är lätt att sätta sig in i sammanhanget och de snabba ögonblick som uppstår då och då, för man inte behöver läsa flera meningar om hur förbannat blå himmeln är.

Berättelsen, sedan, är fullständigt lysande. Perspektivet är Bellas (kvinnliga huvudpersonen) genom hela boken, vilket innebär att man som läsare lär känna Bella väldigt bra. Det i sin tur bidrar till bokens lättläslighet, då man efter ett tag personligen upplever en situation precis så som Bella gör det, och inte behöver föreställa sig hennes känslor alltför mycket. Meyer berättar sin saga med ett bra kontinuerligt tempo, och bokens innehåll av mångfald är värt att berömma. Boken fokuserar mycket på dialogerna, vilket bidrar till ett snabbare tempo, och på den punkten finns bara en sak att säga: INGEN skriver realistiskt perfekta dialoger såsom Stephenie Meyer.

Mycket läsvärd bok!

Dags att få tummen ur röven, förstår jag :P Läs på, läs på!