Mina känslor just nu.

Det känns som att jag inte förtjänar att vara här, att finnas till. Jag gör inget vettigt, jag tillför inget till livet. Jag försöker ta en dag i taget, ett andetag åt gången. Men varje andetag är fullt med smärta, den här fibromyalgin. Jag minns när jag första gången fick ont i mina ben, då var jag 12 år tror jag. I och med att jag inte minns något från när jag är 10 år och yngre är det en livstid av att ha ont.

Ett andetag åt gången får mig att känna som att jag drunknar. Det enda jag gör är klagar, jag har ont och livet är jobbigt. Klart jag skrattar och allt det där emellanåt men det känns som att jag bidrar något.

Säg att jag skulle vakna imorgon utan att ha ont, full med energi! Då vet jag inte ens vad jag skulle ta mig för. Vill jag plugga till trafiklärare? Vill jag verkligen ha ett yrke som bidrar till växthuseffekten. För mig är det viktigt att tänka på helheten, vad skulle jag bidra med. Förr ville jag hålla på med massage, triggerpunkt. Har du någonsin gått på en fenomenalt bra behandling, är det något man verkligen kan lära sig?

Många säger fokusera på ett steg åt gången, det är inte min uppgift att se hela bilden. Visst är det så, jag kan inte se hela perspektivet. När jag tänker på det som har hänt så kan jag men inte för framtiden.

Sån förvirring. Jag trivs i Göteborg. Det känns verkligen hemma här. Ändå känns det som att jag inte bidrar något, känns som att jag lever i ett vakuum med alla mina problem och inget tycks förändras...

Imorgon kanske jag har en helt annan känsla men just nu är det såhär.

Intensiva saker helt enkelt!