Jag vet att ämnet jag kommer att skriva om här är känsligt, men vill bara skriva vad jag själv tycker om det. Alla ser det på ett speciellt sätt. Sis & jag såg en ganska så intressant dokumentär om en ung tjej på 18 år, som hette Marta. Hon & hennes familj var religiösa, väldigt. Hon hade redan bestämt sig för att bli nunna. Det var hennes kallelse i livet. Av alla kloster valde hon Karmelitorden, den strängaste av dom alla. Där dom lever i ensamhet, tron till Gud. Deras dagar ser likadana ut, be & vara tyst. Men det var väldigt fascinerande att höra & se hur hon levde & tänkte. För vissa är det här helt normalt, för andra heeelt omänskligt. Själv tror jag på att alla har sina egna vägar till ett bra liv. Marta vill hjälpa världen, bekämpa fattigdom & stoppa krig m.m. men hon kunde inte göra det, så hon blev nunna, så hon kunde hjälpa Gud att hjälpa världen, genom att be & isolera sig från resten av världen. “Det är klart att jag skulle vilja kunna vara överallt och hjälpa alla människor som behöver hjälp. Men det är omöjligt. Vår tro är istället att om vi lever till fullo i bön, och offrar allt annat, så hjälper vi Gud att verka i världen genom vår bön. På så vis kan man säga att önskan om att vara överallt har gått i uppfyllelse.” Det är ganska så starkt gjort att förlita sig på Gud att han ska hjälpa världen. Men endå, så kan jag inte sluta tänka på att hon tar avstånd från sin familj, vänner & omvärlden i hela sitt fortsatta liv, bara för att hon har en sån stark tro till gud. Jag tycker det är synd, för jag vet hur mycket hon & alla andra nunnor missar. Att leva livet helt enkelt. Det så kallade "normala". Men är något liv normalt? Hon är en smart tjej iallafall, även om alla inte tycker hennes väg till lycka inte är lika smart.. men min ställning är ganska så neutral i detta läge, vet inte vad som är rätt eller fel egentligen. Som sagt, alla får göra precis som dom vill. Only if they are happy :) btw, det är Marta på bilden

våran kallelse är att vara tillsammans!